Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: om ordens magi (sida 3 av 6)

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #bloggswe

blandat20102011 105

Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

Har jag blivit klokare? #blogg100 dag 85

DSC_0266

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Kanske. Kanske inte.

Snart måste jag börja jobba heltid. Försäkringskassans handläggare säger att det inte går att motivera att jag är fortsatt deltidssjukskriven. Efter snart elva månader av stadigt tillfrisknande och återgång först till arbetsplatsen och nu till mina ordinarie arbetsuppgifter så säger Försäkringskassan att jag ska matchas mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb och då är det inte motiverat med längre sjukskrivningsperiod. Jag skulle kunna ta ett mindre krävande arbete. (Orimligheten i detta får jag prata om en annan gång.)

Jag har alltid varit en duktig-flicka-typ. Jag tycker jag har varit en på det hela taget ganska duktig utbränd typ också. Tillfrisknandet har väl nästan gått enligt mallen. Men nu fallerade jag visst. Hade kanske varit litet för käck hos doktorn (de måste väl också bli underhållna av roliga och snälla patienter, orkar väl inte höra på gnäll hela dagarna) som inte skrev ett tillräckligt övertygande intyg.

MEN. Hallå! Det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju få ur mig en LISTA. Över vad jag har lärt mig av utbrändheten (jag använder det kortare och snärtigare ordet än ”utmattningssyndromet”). OK. Sagt och gjort:

1. Återhämtning är allt. Återhämtning är en färskvara. Återhämtning bör ske varje dygn. – VILA! VARJE DAG!

2. Att tillslut erkänna att viljan att vara lags, att vara till nytta har styrt mig i livet. Och att inse att den viljan ska jag hushålla med och använda sparsamt i väl utvalda sammanhang. För den viljan tog mig långt utanför min själsliga och kroppsliga gräns. – VÅGA SÄGA NEJ!

3. Kroppen är värd att lyssna på. Den måste lyssnas på. – KÄNN EFTER!

4. Orden kan användas som kosmetika. För verbala människor kan orden användas som skydd. Med hjälp av orden kan man bygga trovärdiga historier både för sig själv, doktorer och terapeuter så att man överlever i sina relativa lögner.  – LYSSNA MER TILL KROPPEN ÄN TILL DINA EGNA ORD!

5. Sömn.

6. Bra mat och kosttillskott.

7. Skärmförbud ibland. Människoförbud ibland. –  HA DET LÅNGSAMT OCH SMÅTRÅKIGT!

8. Det finns andra därute du kan dela erfarenheterna med. – HALLELUJA FACEBOOK OCH BLOGG100!

9. Träning, förstås. Men inte bara mer av träning, utan rätt sort. Jag skulle kunna träna mig trasig av både plikt och lust men det är inte dit jag ska.  – TA HJÄLP AV FOLK SOM KAN! I mitt fall handlar det om PT Erling på Westnine Fitness i Solna.

Det här var de nio första punkterna. Jag är inte det minsta klar. Återkommer i frågan.

 

En driva av böcker #blogg100 dag 39

Jag har hyllat och skrivit ner en hel del böcker. Någonslags lista kommer här:

Viktiga böcker för unga kvinnor (och män)

Några deckare som utspelar sig på Gotland

Doktor Proktor och andra högläsningsböcker

En bok om att åldras och välja hästar framför män

Blodsmagi (så hette boken)

Sågningen av ”Hypnotisören” – en bloggpost som står sig

Jonathan Strouds nya magi-trilogi, första delen

Om ungdomsböcker nu för tiden. Varför så mycket om död och sjukdom?

 

 

"Vad bra du skriver! Du borde bli……. #blogg100 dag 24

……jurist.”

Jag tappade hakan av förvåning. Det var ett oväntat slut på en vacker komplimang.

Men det är klart. Särskilt jurister bör ju kunna skriva så att människor, de vanliga alltså, förstår hela innebörden. Inte bara enstaka ord och vissa meningar utan hela innebörden. Av ett brev, en skrivelse, en inlaga, ett beslut.

 

Jag har närt en möp vid min barm

möp

Gasmask – ett naturligt inslag hos möpen.

Jag verkligen älskar nyordslistor. Och när jag får höra begrepp som jag inte tidigare har hört men som sammanfattar eller sätter ord på företeelser som behöver lyftas. Senaste veckorna har jag träffat på följande:

MÖP = Militärt överintresserad person

Viagrakock = De nya alfahannarna i köket – hårda, svettiga, intensiva. Enligt Ann Lagerström som samlat ihop en massa bra nyord.

HTML-midja = Fettring som tillkommit genom för mycket dataspel, programmering och Jolt Cola (också från Ann Lagerström)

Möp är inget nyord, det är ett vedertaget uttryck har jag förstått. Liksom dess brorsa Pöpen (Polisiärt Överintresserad Person).

Jag kommer aldrig ur slukaråldern

mitt_bultande_hjärta

Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

Ord och begrepp du måste kunna #blogg100

Dag 99 och inlägg 101

Organiserad ansvarsflykt

Unibrow

Meme

Kudos

FPS-spel

Listan kommer att fyllas på.

Jag tycker att det viktigaste i listan är det första begreppet. Det är hämtat från ”Håpas att du trifs bra i fengelset” av Susanna Alakoski.

Uttrycket handlar alltså om det som oftast låter som ”Jag kan tyvärr inte göra något åt det här. Hur gärna jag än skulle vilja. Det är de över mig som beslutar.” Och när du går vidare till nästa instans så får du höra samma sak. Och i nästa instans samma sak. Och när du kommit högst upp så bollas du åt sidan eller nedåt. ”Organiserad ansvarsflykt”. Tänk efter när du senast träffade på det – på jobbet, i dina barns skola, på dagis. Ha öronen öppna för det. Du kommer att träffa på det oftare än du anar. Tänk efter ett varv till – är du en del av det? Kan du bryta det genom att faktiskt ta ansvar?

Det började bli motigt, men….. #blogg100

Dag 89 och inlägg 91

blogg100_hm

Fredrik Wass som tog med oss på Blogg100-resan

…så var jag med när blogg100 gick i mål på Historiska Muséet idag. Jag träffade Malinda Flodman som skriver om sex, sexualitet och sexualpolitik vid registreringen och La Linda i dörren in. La Linda startade #hmriot på sin blogg, en rörelse som handlar om vilka storlekar som H&M tillhandahåller och, framförallt, vilka storlekar de inte tillhandahåller. Och så kom jag att sitta bredvid Tina Ax som jag tyckte att jag verkligen kände igen. Det var ju inte så konstigt eftersom jag både sett ”Dokument inifrån” som handlade om henne samt varit på en seminarium där hon var med. Behöver jag säga mer  än ”Du är googlad”?

Jag fick helt enkelt nytt bränsle till bloggandet, kände att jag är del av något större. Vad detta större nu är eftersom bloggandet spretar åt alla möjliga håll. Nåja, spännande var det i alla fall. Synd att jag behövde gå så tidigt.

Det behövs fler Nike, Jonas och Susanna #blogg100

Dag 83 och inlägg 85

Det hade varit en fattigare vår utan ”Bästa Beatrice Ask” och utan Nike Markelius berättelse inifrån utförsäkringen.

Att vara nio och bestämma sig för att bli klassens plugghäst, världens bästa ögontjänare. Allt går enligt planerna och det är bara när vi har vikarie som någon automatiskt utgår från att vi är klassens bråkstake.

Att vara tolv och åka in till Mega Skivakademin för att provlyssna cd:s och varje gång vi kommer dit så börjar väktarna cirkulera som hajar, de pratar i walkie-talkies, de förföljer på bara några meters avstånd. Och vi försöker spela normala, vi anstränger oss för att använda ett maximalt okriminellt kroppsspråk. Gå normalt, Beatrice.

Två citat från Jonas Hassen Khemiris text som gav rasismen gestalt.

Hon vred sin dator så jag kunde se skärmen, där de staplade meningarna visade sig. Nu blev hon med ens blaserad och oengagerad, pekade på det som stod och kommenterade det mekaniskt. Dina dagar är slut. Du är utförsäkrad. Du uppfyller inte ett nytt villkor. Du är i ett nytt program nu. Vi kräver yrkesbreddning. Hon skrollar och öppnar rutan med min handlingsplan. Fnyser genom näsan.

– Du har ju inga meriter. Du blir nu kallad till ”kompletterande aktör”. Där ska du delta aktivt på heltid. Du kommer sedan att bli placerad i sysselsättning. Också det på heltid. Inom annat område än kultur.

Kraften, värdigheten, människo­varandet rann ur mig.

Och detta var ett utsnitt från Nike Markelius historia om att vara i stadiet innan Fas 3 och om att hamna i ”åtgärder”.

Hade inte Jonas och Nike arbetat med att hitta sitt språk hade de aldrig kunnat åstadkomma det de gjorde med sina texter. Nu gav de ny energi till debatter som borde föras vid fikaborden men som kidnappats till tv-debatter och politiska arenor. För både rasism och utförsäkring kom närmare i och med deras gestaltning.

Eftersom jag just nu lyssnar på Susanna Alakoskis ”Håpas du trifs bra i fengelset” måste jag bara få med henne också. Det hon skriver om gör hon angeläget. Jag kommer att skriva mer om boken, den är värd många ord. Kom på att jag också måste lyssna om igen på hennes sommarprat från 2007. Det är angeläget, argt, välformulerat, renons på publikfrieri och lättköpta poänger, uppfriskande och tillnyktrande som ett bad i en iskall insjö.

Melitta – en berättelse om en arbetsplats #blogg100

Dag 75 och inlägg 77

Jag snörvlar och hostar innan det börjar droppa ordentligt. Det varma vattnet sipprar ner på det bruna, aromatiska pulvret som först bara suger åt sig men sedan börjar släppa ifrån sig den livgivande drycken. Det ploppar i glaskannan när elixiret samlas där.

Jag är den de samlas runt på morgonen och på eftermiddagen. Samma tider varje dag utom några dagar då och då, när det är alldeles tomt. Korridorerna är alldeles tysta, det viskar bara i elementen och ventilationen andas svagt.
Jag ser allt, jag hör allt. De är tio stycken, sex män och fyra kvinnor. Jag antar att de utför någotslags arbete men det går inte att förstå vad som försiggår. Jag står i ett utrymme där det är litet dunkelt. Där är möblerat med en stor väggfast soffa, ett par runda små bord och några lösa stolar. De samlas här på morgonen efter att någon av dem, efter ett slags schema har satt igång mig.

Jag vet en sak de andra inte vet och det är att en av dem, hon är äldst av dem alla, hon smyger fram till mig varje dag och häller i vatten i det nybryggda. Och varje dag sitter de och försöker förstå varför det är så svårt att få till ett riktigt gott fika här på kontoret. De spekulerar om det är vattnet som är speciellt dåligt här i huset – det är ju byggt under miljonprogramsåren då det var litet si och så med kvaliteten på husen, säger de. Ibland är det någon som skäller på den som just för tillfället har ansvar för kaffekassan:
– Varför snålar du och köper blåvitt kaffe? Köp Zoegas istället, vi samlar ju ändå till det allihop.

De lägger klirrande mynt och en och annan prasslande sedel i en stor glasburk. Det plingar när mynten faller i men är alldeles tyst när han med skägget tar några tior ur den. Det finns en, hon den yngsta med röda håret som nog misstänker honom för att vittja kaffekassan. Men hon säger ingenting, vem skulle lyssna på henne?

De pratar alltid ganska högt när de först sätter sig kring borden. Många dricker sitt kaffe svart, han med skägget lägger i tre sockerbitar. Han vänder ryggen mot de andra och smusslar med bitarna. Han rör försiktigt så att det inte ska låta så mycket. Magen är ganska stor och lös, kanske han skäms för den.

Idag är det något som engagerar. Själv börjar jag bli sliten och trött, min förut så pigga orange färg har blivit matt och litet solkig, trots att städerskan med rastaflätor torkar av mig varje dag. Jag försöker lyssna på vad det är som får upp dem ur sin kontorslunk.
– Christer ska bli chef för avdelningen för långsiktighet på Konjunktursekretariatet, säger den högröstade kvinnan med kort, lättskött frisyr och litet mjölk i kaffet till honom med magen och sockerbitarna som precis har anslutit sig till gruppen.
– Men vem ska bli enhetschef här hos oss då?

Den högröstade kvinnan tar som vanligt kommandot i samtalet. Hon triumferar idag eftersom hon har någonting alldeles nytt att komma med. Jag hör på rösterna att de andra blir oroliga. ”Christer” vet jag inte vem det är, jag kan bara namnet på en av dem. Jag har listat ut att den långa kvinnan med mörkt hår som dricker te utan mjölk och socker heter Mariette. De brukar prata om henne när hon inte är med. De undrar över varför hon så ofta åker på sammanträden på ”departementet”, varför hon inte fikar med de andra varje dag utan ibland sitter kvar i sitt rum och arbetar. De frågar varandra i förtroende om någon har träffat hennes manliga vänner.

– Kommer det någon utifrån?
– Har du inte blivit tillfrågad?
– Undrar vad han kommer att tjäna på Konjunktursekretariatet?
– De tjänar väl bättre där än här. Det ser man på deras kostymer.
– Om man jobbar där vill ju bankfolk träffa en.

Den högröstade kvinnan tar över samtalet igen.
– Imorgon kommer Anna in med sin bebis. Vem är det som har kaffevecka?
– Det är jag, säger den tyste mannen med kofta och slips.
– Köp en längd så att vi kan fira litet! Men inte på bageriet här på Liljeholmen, de har så dåligt kaffebröd.
– Har du förslag på något annat bageri?
– Jag vet väl inte vad som finns där du bor. Nä, hörni, nu är det dags att gå tillbaka till Scribonan, avslutar hon och drar bak stolen hon sitter på så att det gnisslar i hela kafferummet.
Hon sköljer av sin kopp så att det plaskar och skvätter. Det plingar och klirrar om porslinet och vattnet skvalar. Alla samtal har avstannat. En efter en diskar de sina muggar.

För bara ett år sedan hade de plastmuggar med röda och blå hållare. Plastmuggarna trycktes ner i hållarna för att sedan slängas när de var urdruckna. Den yngsta kvinnan, hon med det röda håret, brukade sitta med sin urdruckna kopp och göra ljud med den. Hon slutade med sitt ploppande och sönderdelande efter att den högröstade kvinnan gjort alla uppmärksamma på vad hon gjorde:
– Gud, kan du inte sluta med det där! Det är jättejobbigt att lyssna på.
Den rödhåriga rodnade och lät håret falla fram som en gardin framför ansiktet. Dagen efter hade hon med sig en egen keramikmugg, vit med blå ränder som hon omsorgsfullt diskade av och sedan tog med sig. In i sitt rum, antar jag.

Ibland faller gruppen in i samma klagan. De säger att de känner sig kontrollerade. Det finns en maskin som piper när de går in och ut genom dörren till hissen. Dörren är alldeles bredvid kafferummet, så jag ser och hör dem när de kommer och när de går. De klagar över att de inte hinner äta på lunchen och de funderar över om de ska sluta ”flexa ut” på lunchrasten för att slippa stressa. De pratar om ”flexsaldot” och vissa skryter om hur mycket på plus de ligger. Kvinnan som precis fått gråa hår och som ofta kommer inspringande sist av alla på morgonen ser beklämd ut när ”flexsaldot” kommer på tal.

Precis som jag vet om det där med utspädningen av kaffet och nallandet av kaffekasssan, så vet jag också om att han som kommer först varje morgon inte alls sitter i sitt rum och jobbar. Han gör sig en kopp te fast han alltid annars dricker kaffe, han går fram till fönstret där han står och tittar ut och dricker sitt te. Sedan sätter han sig i kaffehörnan, lägger upp fötterna på en stol och läser i tjocka böcker. Många av dem har färggranna omslag med drakar och trollkarlar. Så fort han hör att hissdörren öppnas tassar han iväg. Än så länge har ingen mer än jag sett vad han gör. Alla är avundsjuka på hans flexsaldo och verkar litet rädda för hans arbetskapacitet.

Verifierad av MonsterInsights