Kategori: litteratur (sida 2 av 4)

april 29, 2016 / 4 kommentarer

Var finns din hembygd? #blogg100 dag 60/1

Om att känna sig hemma, på både gott och ont

”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.

Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är. Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?

När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?

Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö. Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.

Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.

Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.

Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?

april 28, 2016 / 4 kommentarer

Förpubertalt eller uppbyggande? #blogg100 dag 59/2

Vad är det som är verkligt? Det som pågår utanför eller innanför?

Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.

Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.

Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om. De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.

Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.

Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.

Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.

Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.

Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.

Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.

april 27, 2016 / 1 kommentar

Bästa högläsningsböckerna för alla åldrar #blogg100 dag 58/2

En lista över tänkbara julklappsböcker. Till vem som helst. Mormödrar, pappor, tonåringar, barn. Ensamstående – kan man dejta genom att läsa högt? Annars är det här njutbara böcker att även läsa i all tysthet.

”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. Liknar ingenting annat. En bok om tonåringar eller en bok om livet självt och om allt som är viktigt. Om band mellan människor som knyts och som påverkar alla runtomkring. Om lojalitet, kärlek och död. Om misstag som får förödande konsekvenser. Om livets turer. Mitt ibland de stora frågorna finns både humor och ytlighet.

”Smaragdernas bok” av John Stephens. Tidsresor, tre utvalda syskon som tror sig vara helt vanliga, den yttersta ondskan, den största godhet och solidariteten.

”Arra, legender från Lavora” av Maria Turtschaninoff. Makalöst vacker, både i språk och i det som berättas. Legenderna är som en skör väv som skimrar i magiska nyanser. Arra är en stark flicka med en alldeles speciell begåvning.

”Våffelhjärtat” av Maria Parr. Vill ni skratta högt tillsammans – läs den här boken. Alldeles underbar. Den norska naturen är påtagligt närvarande men absolut inte påträngande om man inte är lagd åt det naturintresserade hållet.

”Skuggan från norr” av Philip Pullman. Väldigt rolig att läsa, mycket dialog att försöka dramatisera, härliga miljöer och mycket, mycket spännande. Romantik, ondska, kärlek, svek, lojalitet, magi – ja, här finns allt. Sekelskifts-London. Mörka gränder, Sherlock Holmes och Jack the Ripper-känsla. Utan alltför mycket ”titta-oroligt-över-axeln”.

”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs. Ursäkta att jag upprepar mig – men den här boken liknar inte heller någonting annat. Det är intressant att både ”Miss Peregrines…” och ”Jellicoe Road” har speciella omslag. Matt papper. Stumfilmskrusiduller. Omslag som väcker stark nyfikenhet på historierna inuti.

Jag önskar SÅÅÅ att jag kunde få med de fem böckerna om Övärlden av Ursula K. LeGuin på den här listan. Men jag har testat att högläsa de tre första delarna på mina barn och de lyssnade tålmodigt enbart för att de visste att de böckerna är bland de viktigaste i mitt liv. Jag tror att de var ganska glada när vi hade läst ut ”Den yttersta stranden” och vi gav oss på något mer färgstarkt. Men,men, testa själva och rapportera! Det borde finnas barn och unga som lyssnar med glitter i blick.

Jag glömde! Den ganska trista machonorsken Jo Nesbös snåriga deckare om den osympatiske Harry Hole får inte mig att vilja läsa något han har skrivit. Men så råkade vi få hem hans första bok om Doktor Proktor från Barnens Bokklubb och sedan skrattade vi så trillade ur sängen. Och köpte naturligtvis bok nummer två också.

april 26, 2016 / 3 kommentarer

”Snöängel” av Anna-Karin Palm #blogg100 dag 57/2

Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.

Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.

När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.

Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna. Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.

Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?

april 26, 2016 / Inga kommentarer

En lista över böcker som nödvändigtvis måste läsas, särskilt om du är kvinna eller håller på att växa upp till en #blogg100 dag 57/1

(Det är dags att återanvända andra inlägg. Nu kommer Issadissa-bloggen att helt domineras av böcker i litet drygt två veckor. =

En boklista för de flesta kvinnor, skulle jag vilja säga. För jag skriver helt under på det som Caitlin Moran och Simone de Beauvoir säger: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.

Kvinnligheten är en märklig konstruktion av olika föreställningar. Det finns knappast något sådant som en absolut kvinnlighet. Vi, både män och kvinnor förhåller oss till det som för tillfället och i den miljö vi rör oss i är det rådande idealet. Vi strävar efter idealet eller förkastar det eller gör uppror mot det. Få går igenom livet och är oberörda av det.

I värsta fall går vi under av det. Ätstörningar, förstörda kroppar av plastikoperationer, depression och andra psykiska besvär, träningsmani och andra beroendetillstånd, nedbrytande relationer till det motsatta könet.

I bästa fall har vi öppna ögon och ser vad som pågår. Sådär som man kan se på världssvälten, klimathoten och oroligheterna i Mellanöstern. På så sätt att man inte lägger skuld och skam på sig för att man inte är tillräckligt smal, tillräckligt snygg, tillräckligt sminkad, tillräckligt ljuvlig, tillräckligt följsam, tillräckligt väldoftande, tillräckligt omhändertagande.

Boklistan

För att komma ihåg att hålla ögonen öppna behövs följande böcker:

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran (förutom helikoptersynen på saken som kallas kvinnlighet så får du skratta en massa. Verkligen en hel massa!)

Det andra könet av Simone de Beauvoir

Bitterfittan av Maria Sveland

Under det rosa täcket av Nina Björk

Pippi Långstrump av Astrid Lindgren

Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr

Tehanu och The Other Wind av Ursula K LeGuin

Att vara kvinna är bara intressant för blivande transsexuella. För kvinnor är det en ursäkt för att slippa spela fotboll. Fran Lebovitz

oktober 1, 2015 / Inga kommentarer

Tillbaka till åren

Jag läser om ”Snöängel” av Anna-Karin Palm. Jag öppnar boken, läser en mening och faller tillbaka genom tiden till åren i mitten av 80-talet. Åren då Karin och jag blev föräldralösa (i viss mening) precis som Hedvig och Lovisa. Åren då de människor som fortfarande präglat mig dök upp. Åren då varje dag kunde vara livsavgörande. Åren då Stockholm fortfarande var en småstad i den europeiska periferin och bara i början av att bli en metropol.

Hedvig och Lovisa kunde vara Karin och jag. Nyårsmaskeraden kunde ha hållits på Sibyllegatan 67 eller i 32:an. Jenny på Café Opera kunde vara Kerstin-i-dörren.

Så visst, det är tiden jag trillar tillbaka till. Men det är också tanken att i staden så ryms tidsrummen ovanpå varandra. Fortfarande kan jag ju minnas korv- och blodpuddingslukten från Goman-fabriken vid Medborgarplatsen när jag promenerade från Hallandsgatan till jobbet på Engelbrektsgatan. I hjärnan sitter lukten, inte i näsan.

Jag kan minnas den tomma staden en midsommarafton på 80-talet när Karin skulle jobba på Hotell Alexandra på eftermiddagen. Vi åt tidig middag på Rodolfino, tortellini i ostsås (vilket inte var vardagsmat på den tiden) och jag gick sedan med henne till hotellet. Gatorna var tomma eftersom stockholmarna firade midsommar på annan ort och turisterna ännu inte hittat till Stockholm. Då beskrev vi tomheten ”som efter neutronbomben”. Nu säger vi ”som efter zombie-apokalypsen”.

Jag kan minnas när vi stod i Kungsträdgården och tittade på begravningskortegen efter Olof Palme. Jag hade en alldeles för stor manchesterkavaj med upprullade ärmar (det var 80-tal ju!!) för att mina tunna, svarta kraghandskar jag fått i julklapp av Karin skulle synas. Vi tittade in i den svarta bilen där Lisbeth Palme satt och bredvid en av sönerna satt flickvännen som var kursare till några av oss som stod där och frös. Det stora skeendet var också väldigt nära.

Jag kan minnas Café Opera och Operabaren som ställen där oväntade möten skedde. Att det fortfarande då hände att människor från olika samhällsklasser, ålderskategorier, branscher och bostadsområden träffades och förde mer eller mindre meningsfulla samtal.

När jag minns går jag in i tidsrummen som ligger i lager på lager, överallt. Som det finns hemliga dörrar. Bara att öppna om jag håller sinnena vakna.

Det som jag får med mig upp från tidslagren är minnet av att vakna varje morgon med förväntan. Vad har den här dagen för äventyr av avtäcka, upptäcka? Och faktiskt, när jag väl blev påmind om känslan så kom den också tillbaka. Det kommer att bli en spännande höst.

juli 2, 2015 / 2 kommentarer

Maj och njutningen

Himlen är blankblå och alldeles hård och jag väntar, väntar, väntar på den tunga värmen som ännu inte kommit. Vaknade tidigt av att hettan stod bakom sovrumsgardinerna och ville in. Det öppna fönstret med myggnät i försökte släppa in svalluft men väggen av hetta från solsidan stod emot. Frukosten är äten, kaffet var hett och sött av sojamjölken, nu är tänderna borstade och duktigheten nöjd. Halvnöjd. Ringde till Stressmottagningen för att ställa in ett besök, bad om ursäkt för att jag ringde så sent, ursäktade, ursäktade, hela rösten full av förlåt och förminskande, men kvinnan som svarade hade haft en miljon kvinnor som jag i luren och sa med varm röst att jag skulle ha en bra sommar. Och allt var förlåtet och hon skrev inte ner i en journal att jag var överkänslig och jobbig utan jag var bara en typisk utmattningspatient. En sådan som aldrig kan stå i skuld, som alltid måste tacka och be om ursäkt.

Jovisst. Jag läser Kristina Sandberg. Och blir så påverkad av hur hon berättar. Det är helt uppslukande att läsa ”Att föda ett barn”. Så att jag suttit och frusit i Örnsköldsvik trots att jag sitter här på ön den varmaste dagen detta år. Så för att kunna njuta av sommaren, skärgården, värmen och ensamheten så måste jag lägga ifrån mig boken då och då. För jag går in i Maj, blir Maj, upplever som Maj. Och just nu borde jag nog bara njuta.

november 3, 2014 / 5 kommentarer

Hur du lyckas på Instagram och litet annat #bloggswe

En av mina Insta-bilder som fick en del likes.

Samma dimmiga kaj någon dag senare.

Dags att lägga upp en lista över det jag ska skriva om i veckan eller nästa vecka eller i framtiden:

1. hur du som varumärke knäcker Instagram-koden

2. den första boken i min lista över böcker som påverkat mitt liv kommer alltid att förbli ”Gentlemen”. Alltid. Alltid. Alltid.

3. social valuta – utan vilken vi är rökta! Utan Facebook-nätverk och rekommendationer kommer du aldrig att få hyra ett hotellrum, du kommer inte att få köpa försäkring till hyfsat pris och glöm att låna från bank!

4. ”gilla”-knappens makt. Hur du utan att anstränga dig ökar ditt sociala värde bara genom att veta om en grundregel. Allt enligt Cialdini.

5. så kommer jag nog att skriva något om IHR. Om året där. Om nätverket som finns. Om oss som tog oss igenom ”the boot camp” och kom ut som DIHR. Med risk för att bli intern. Och navelskådande.

oktober 28, 2014 / Inga kommentarer

"Steglitsan" och "Twin Peaks" – guider till det undermedvetna

För 25 år sedan gick ”Twin Peaks” på TV. Jag såg varje avsnitt. På natten som sedan följde fortsatte historien i mina drömmar. Fast då var ju jag med och de människor som var betydelsefulla, oavsett jag om jag i vaket tillstånd tillskrev de den betydelsen eller inte. När jag la mig till rätta i sängen visste jag att nu var jag på väg. In i en förtrollad värld, in i en värld där jag skulle bli varse sådant jag i vaket tillstånd inte förstått och vetat. Eller bara in i en hisnande berättelse.

Nu, när jag intensivt läst ”Steglitsan” av Donna Tarrt så händer samma sak igen. Det undermedvetna triggas och drömmarna spinner loss. Att jag har varit på en mycket lugn plats och i ensamhet bidrar väl till att bilder och tankespår får helt fritt spelrum, verkligheten har inte varit så påtaglig. (Det är väl också därför man ska ut och resa ensam då och då, men det får jag skriva mer om en annan gång.)

Jag har skrivit mycket om att det är viktigt att läsa. Och, ja, läsandet i sig är viktigt. För att man ska kunna förstå andra människor, för att kunna se sig själv och inte bara säga ”det ÄR så här”, ”människor ÄR så här”, det handlar om att bygga tolerans och så vidare. MEN. Det finns vissa böcker, vissa bilder, vissa filmer, vissa konstverk, vissa TV-serier som gör mer än så. Som förser oss med symboler, myter och bilder, så att vi kommer neråt, bakom våra stela vardagstankar och förstår oss själva och andra på en nivå som är större och närmare sanningen.

Donna Tarrt får avsluta:

Fast var är detta något? Varför är jag skapad på det sätt jag är? Varför bryr jag mig om allt som är fel och struntar i allt som är rätt? Eller för att uttrycka det på ett annan sätt: hur kan jag så tydligt se att allt jag älskar eller bryr mig om är illusion, och att det ändå är så att allt som är värt att leva för finns i den förtrollningen, åtminstone för mig?

En stor sorg och något som jag bara börja förstå: vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att välja det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.

Och vad menade jag med att välja just det citatet? Ingen aning. Det var vackert. Det slog an en sträng just då, när jag satt i sängen efter att ha sovit 13 timmar med massor av äventyr. När jag satt där i tystnad, i ensamhet. Nära något.

oktober 26, 2014 / 2 kommentarer

Inte flickvänsmaterial #bloggswe

Under min ungdomstid hette flickvännerna Helene och hade blont hår. Vi som inte hette Helene och hade andra färger på håret var harmsna och ganska avundsjuka men ändå litet lättade. För ville vi egentligen vara flickvänsmaterial? Vad innebar det att vara flickvän – konformitet, icke-autonomi, kanske blommor, gåvor, smycken, frieri förstås på någonslags plussida men sedan anpassning. Eller?

Jag tänkte på det här när jag läste ”Alltings början” av Karolina Ramqvist, ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson och ”Den högsta kasten” av Carina Rydberg.

……och här började jag skriva en gång för tre månader sedan. Litet oärligt kanske, eftersom jag då inte hade läst klart ”Den högsta kasten”. Men nu när Roy Andersson har deklarerat i ”Skavlan” att han är Hugo Rask, Mannen i Lena Anderssons bok så känns det aktuellt igen att skriva om de här böckerna. Eller om temat.

Victor Schantz, Hugo Rask, Rolf Larsson. Alla verkliga män, men bara en som fått sitt riktiga namn i romanen. De ville ha dyrkan men de ville inte ha en ledsagare. I alla fall inte den ledsagaren som gav dem dyrkan. För de som dyrkade var inte flickvänsmaterial. I några av de här romanerna beskrivs de önskade flickvännerna: helst adliga, gärna förmögna, ”groomed”. Helgjutet flickvänsmaterial med guldkant, skulle jag vilja säga.

Jag har diskuterat böckerna. På någon kafferast, över en lunch, i en scoutstuga full med 12-åringar, på Facebook. En del säger:

– Jamen, det borde hon ju ha fattat. Att han inte ville ha henne. Hur tydlig måste han vara?

Och då förstår jag, om igen, att det finns många sorters människor. Och att idéerna om kärlek och familjebildning är spretiga fast vi försöker använda samma ord och begrepp och tänka att vi menar samma saker. Det finns ju vissa människor som verkar ha ritat upp livet innan de ens fyllt tonåring och sedan gäller det bara att hitta rätt person att utföra de olika stegen tillsammans med. (Se min checklista för att få koll på hur du ska gå tillväga om du undrar hur ett perfekt liv ska konstrueras.) I det sammanhanget verkar det alldeles ofattbart att Lena, Carina och Karolina fortsätter hoppas och går tillbaka trots att de aldrig får några blommor, någon middag eller förlovningsring. Men i sammanhanget där kärlek är en stark kraft mellan två personer oavsett kön, där nyfikenheten, viljan att komma nära och den svindlande känslan av alltings möjlighet i närheten av den älskade är något av det som definierar kärleken, då är Lenas, Carinas och Karolinas handlande helt förståeligt. Ja, tillochmed förnuftigt. För är det inte grabbhalvorna här, Roffe, Hugo och Victor som är ute och cyklar? Som tror att de ska ha flickvänner av flickvänstyp snarare än en kropps- och själsfrände.

Ibland på båten och tunnelbanan till och från den välmående villaförort där jag bor hör jag (företrädesvis) män berätta om sina liv som om de bockat av checklistan duktigt. Jag lyssnar och antecknar.

Ps. Nanna Johansson har krönikerat alldeles underbart om Roy Anderssons utspel. Läs och njut. Ds.