Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: kroppen (sida 2 av 7)

Söndagsvila #blogg100 dag 50/2

12063029_1641308302802439_1874857047_n

Söndag = vilodag.

Hm.

I hur många hem gäller det?

Jag tog mig ut på en skogspromenad i vinterkylan. Isen har börjat lägga sig på sjön jag passerar. Folk jag mötte hade mössor och vantar. Solen sken starkt och snett in mellan träden.

Jag gick låååångsamt. Jag lyssnade på kyrkklockorna som ringde till högmässa. Jag tittade noga på rötter, stammar, vackert ljus, mossor och de löv som fanns kvar. Men ändå sprang tankarna iväg med koncentrationen. När jag helt stannade upp lugnade sig tankarna och jag kunde koncentrera mig fullt ut. Uppenbarligen funkar inte gående meditation något vidare för mig just nu.

Fast det var en finfin promenad. Känslan av den kalla luften i näsan, det vackra, sneda ljuset och rytmen i kroppen av fötternas steg.

Men jag hade ju inte landat så pass som jag ville. Därför la jag mig på yogamattan (går lika bra med en tunn madrass eller en tjock filt), la en IKEA-pläd över mig (får inte vara så varmt att en somnar) och lät mig ledas i en lång Yoga Nidra. Den här är för långsamma helgdagar och för kvällar i yttersta nöd. Den tar en timme, men den tar dig till en plats inom dig där du verkligen får vila.

Tankeduschen avstannade. Rastlösheten dog. Jag fortsatte vila hela dagen. I de få aktiviteterna jag gjorde. Testa!
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=i7YdT4Z1kVA&w=560&h=315]

 

Lära för livet på Stressmottagningen #blogg100 dag 50/1

DSC_0452

Inte min bästa dag som bildredaktör. Symboliken är övertydlig, men jag tycker bilden är så vacker.

(Det är oktober 2015 och två månader in i Stressmottagningens program – jag suger i mig som en svamp. Hjärnan och kroppen processar. Jag känner mig trygg, känner tillit, jag är omhändertagen, jag ses som värdefull. Jag läker. Nu är processen på gång rejält.)

”Vi föds med en andning som bara fungerar alldeles underbart” säger fysioterapeuten Heli på sin Mumin-svenska.

Och i detta självklara så säger hon så mycket mer. För vi föddes inte med spända muskler och käkar som biter ihop. Vi föddes inte med stresstankar och sömnsvårigheter. Det här har vi dragit på oss under livets gång. Livet och nutiden har gjort oss sjuka. Vi har haft för höga krav på oss själva. Vi har varit dåliga på att säga nej. Vi har varit för benägna att bli engagerade, både i människor, processer och idéer. Vi har brytt oss för mycket och haft för tunt skinn. Vi har ständigt jämfört oss. Vi har velat ha allt.

Grovt generaliserat och förenklat.

Hur kommer vi tillrätta med det här när vi till sist hamnar på Stressmottagningen?

  1. Sjukdomsinsikt. Om jag säger mig själv och andra att jag egentligen är frisk, hur ska jag då kunna bli frisk från det stadium jag befinner mig i just nu och som är långt ifrån optimalt. Om någon säger mig att jag är frisk och jag går med på det, då går jag med på att livet ska levas trött och energilöst.
  2. ”Släpp kampen”. ”Släpp skammen”. ”Kampen tar energi”.
  3. Kroppsterapi med fokus på kroppskännedom, andning och avslappning.
  4. Återhämtning och vila. Det är inget som bara svaga människor håller på med. Det är sådant som smarta människor håller på med. För att orka leva, orka känna glädje, orka lära sig, orka skapa, orka känna och visa kärlek. (mer om vila i det här inlägget)
  5. Skärskåda livet och livsmålen. Varför gör jag som jag gör? Varför bor jag som jag bor? Varför städar jag? Varför tränar jag? Varför jobbar jag?
  6. Träna dagligen på medveten närvaro. För att kunna hantera oro och ångest. För att inte fastna i rusande, improduktiva tankebombardemang. För att en dag kanske slippa eländet tillochmed.
  7. Se till att få ordning på sömnen. Det går. Det är inte svårt. Det går. (läs tidigare inlägg som bara handlar om sömn, 1 och 2)
  8. Träffa andra som ser lika friska ut som du själv, som är lika välutbildade som du själv, som har varit  lika ambitiösa som du själv. Och som är lika sjuka som du själv.

Du ser. Det är många aspekter. Det finns inte EN metod som funkar. Om livet och nutiden har fått oss sjuka så finns det inte ett piller som innehåller motgift mot allt som både är underbart, absurt och direkt ont i vår tid.

Mer om sömnen #blogg100 dag 49/3

IMG_0002

Definitivt för ljust. Men svalt och skönt.

Jag glömde ju några saker i den senaste bloggposten som handlade om vad jag använt mig av för tips för att få till en bättre sömn. Och nu när sömnen har blivit så mycket bättre, så känns livet mer hanterbart. Klart att jag rekommenderar alla, särskilt stressade människor och absolut alla vi som är eller har varit utmattade att få ordning på sömnen.

Här är några råd till som jag följt:

  1. släck ner ordentligt och ha det mörkt i sovrummet
  2. ha rejält svalt i sovrummet – 14 grader är tydligen idealisk temperatur för våra sovande kroppar

Den psykolog som höll sömnstartsföreläsningen på Stressmottagningen heter Kerstin Jeding. Hon har en hemsida där det finns en folder att ladda ner som innehåller delar av hennes bok ”29 sidor mot sömnbesvär”.  Där finns bland annat sömndagbokssidor. Boken är tydligen slutsåld, men den finns att lyssna på hos Storytel. Gör det – det är Kerstin själv som läser boken på välmodulerad skånska. (Storytel brukar har provmånad för mycket liten peng och/eller gratis testveckor).

….och viktigast av allt är sömnen #blogg100 dag 49/2

(Ett halvår senare kan jag säga att det här inlägget ska jag läsa åtminstone en gång i veckan. För att påminnas om att jag ska diagnosticera sömnen just nu och justera om jag trillat in i dåliga mönster som påverkar sömnen. )

Jag har varit på ”Sömnstartsföreläsning” och fått veta att det finns sömnterapeuter. Dessutom fick jag en förståelse för sömnens anatomi och funktion så att jag med hjälp av förståelsen och några enkla råd har fått ordning på sömnen. Det tog ett par nätter och nu sover jag som ett barn igen.

Att det var så enkelt!

Jag delar med mig av det jag gjorde först. Sedan skriver jag ett annat inlägg där jag försöker berätta mer omfattande om vad jag lärde mig.

  1. Jag har börjat lägga mig senare för att vara ordentligt trött när jag lägger mig i sängen.
  2. Jag sätter klockan på samma tid varje morgon – 8 timmars sömn, inte mer.
  3. Jag går upp ungefär samma tid även om det är helg och upplagt för sovmorgon.
  4. Jag snoozar inte längre – direkt upp ur sängen är melodin.
  5. Sängen är endast för sömn. Inte för att titta på svtplay eller Netflix. Eller spela Candy Crush Saga eller Wordfeud eller kolla Facebook eller Insta. Vill jag titta på något, spela något eller läsa något sätter jag mig i soffan eller i min älskade fåtölj.
  6. Sängen ska vara en plats att längta till, inte en plats som associeras med rädsla för att ligga vaken och vrida sig. Så när jag har vaknat i vargtimmen och känt att det blir svårt att somna om, då har jag gått upp och läst. INTE legat kvar i sängen.
  7. En halvtimmes dagsljus har jag sett till att jag får varje dag. Gärna kring lunch. Dagsljuset ger signal till hjärnan att ”nu är det dag” och ”det är dags att vara aktiv”. Och eftersom vi har rytmer i oss så vet kroppen och hjärnan att efter en dag kommer en natt och då ska det sovas för återhämtningens skull.
  8. Alla vaknar flera gånger varje natt. Så är det. Men många av oss kommer inte ihåg det, vi somnar om så snabbt. Men om reflexen är att direkt sträcka sig efter mobilen för att kolla vad klockan är och sedan har det kommit en notis som gör att en måste gå in på Facebook och Insta och mejlen, då är det bäst att köra med klockradio eller gammaldags väckarklocka. Jag har fått använda vilja och förnuft. Det var inte så lätt.
  9. Hur mycket jag än älskar att sova middag, så har jag slutat med det. Jag kör en kvart yoga nidra istället.

En bra sak att göra är att föra sömndagbok. Här nedan finns ett förslag på hur en sådan kan se ut.

IMG_2663

Och här kommer en kort yoga nidra som fyller sin funktion för mig. Jag har ju skrivit mycket om yoga nidra tidigare. Här och här och här till exempel.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=vvldC6mzLvA&w=560&h=315]

Kärt barn har många namn #blogg100 dag 49/1

vågor

(Det här inlägget skulle jag behöva läsa varje dag fortfarande. Som en morgonbön. Det är bland det bästa och klokaste jag skrivit. Till mig själv och andra. Jag skrev det i oktober 2015.)

Energibalansering, pacing, randiga dagar. Konstiga ord för många, men ett bra sätt att tänka för oss utmattade. Och, andra, skulle jag tro. Därför skriver jag om det. Kan nog hjälpa en och annan.

Vad handlar det om?

Utmattningen har skapat totalkaos i våra kroppar. Det är en enda röra av hormoner som drar igång vid fel tillfällen och som sparas på när vi behöver dem som bäst. Vi kan inte lita på våra stressignaler, inte på våra hungerkänslor, inte heller på vår kropps andra behov. Av exempelvis vila. Vi har ignorerat vår kropps signaler så länge att alla alarmsystem har slutat funka. Larmen tjöt och tjöt, vi lyssnade inte och nu är larmen hesa och batterierna nästan döda. Det goda i den här eländeshistorien är att det går att få ordning på det hela. Men att ett tag behöver vi sluta lyssna på våra kroppar.

”Va!” säger ni. ”Men det var ju just det som ställde till det”.

Ja. Det var det. Och nu har våra kroppar ställt in sig på total vila bara för att ge våra hjärnor möjlighet att återhämta sig. Men efter den totala utmattningen, då när vi bara låg så kommer en ny fas när vi alltså måste gå emot våra kroppar en del och absolut emot våra hjärnor. Särskilt de senare. Hjärnorna som säger så fort det blir en dag då vi vaknar och känner hos hyfsat pigga: ”Nu kör vi! Nu gör vi allt vi inte orkat på två veckor. Det gäller att passa på när vi känner oss så här energiska!”.

Ack nej. Det går inte, kära hjärna. För då kommer bakslaget som ett brev på posten. Vi har ju själva upplevt det, vi som träffas på Stressmottagningen, men det är först nu när vi hör varandra berätta om det och vi hör våra ”lärare” bekräfta att det är så det funkar, som våra hjärnor långsamt går med på det.

Det vi övar på nu är att portionera ut energin. Att låta varje aktivitet omslutas av vila, så att dagarna blir ”randiga”: vila-aktivitet-vila-aktivitet-vila-aktivitet………. Vi övar på att känna själva vad som är aktivitet just nu och vad som ger just mig vila. Just nu. I början av utmattningen är ju allting en aktivitet – gå upp ur sängen, göra kaffe, titta på TV, äta. Sådant som normalt är mer eller mindre vilsamt. Nu har jag kommit dithän att det finns en hel del aktiviteter som åkt in i vila-sfären, men det är en fin balans och det finns inga självklarheter. Dessutom är det bara jag som vet vad som är vila respektive aktivitet för mig. Det vet inte min doktor, inte min mamma, inte mina barn, inte några andra som tycker att de kan tycka.

En viktig övning är att stycka upp aktiviteterna så att de inte blir för stora och krävande. Dammsug ett eller två rum istället för hela huset eller lägenheten. Vila sedan. Ta nästa rum i eftermiddag eller imorgon. Storhandla inte. Gör det på nätet istället eller (det här är en utmaning!) gå in på Willys och köp bara tre grejer.

Det vi också övar på är att hitta en energinivå som vi kan hålla. En nivå på aktivitet som funkar både bra och dåliga dagar. Som antagligen känns för lätt de goda dagarna men som känns jobbig de dåliga dagarna. Den energinivån utgör en baslinje som på sikt ska kunna höjas.

Vi övar också på att göra aktiviteterna mer vilsamma genom att försöka vara närvarande i det vi gör istället för att tänka på nästa dag eller nästa aktivitet eller grubbla över Försäkringskassan eller oroa oss för vädret. För är vi närvarande i det vi gör ödslar vi inte på samma sätt av vår lilla energireserv.

Det är inte lätt att bli frisk från utmattning. Det kräver arbete, stöd och tankeverksamhet.

Är jag frisk eller sjuk?
Ja.

 

Nu vet jag vad som händer! #blogg100 dag 48/3

(En del av processen är naturligtvis reflektionen. Uppenbarligen är i alla fall skadeglädjen påkopplad under hösten 2015. Och iakttagelseförmågan.)

Jag har ju studerat och noterat. Bedrivit fältarbete i den välbeställda villaförorten jag bor i. Närstuderat bloggar och glansiga magasin.  För att kunna göra Checklistan för livet.

Men vad händer sedan? Efter punkterna 18 och 19 som var surdeg och ny rolig boytoy (alltså bil till mannen, inte något annat).

Jag tror att jag vet.

20. någon av de vuxna går all-in på träning, springer maraton, gör Klassikern, köper cyklar i 100 000-kronorsklassen, kör med LCHF, kvarg och pulsklocka. Ständigt.

21. familjen skaffar hund

22. kvinnan blir antingen utbränd eller yogalärare

23. de vuxna separerar

Det här är vad som händer om man köpt in sig för mycket på Checklistan för livet.
Men det finns hopp. Om man ibland ägnar sig åt litet självständigt tänkande.

Vad tror du, kära läsare?

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film #blogg100 dag 47/3

IMG_2452

(Okej. Det här inlägget har inte så mycket med själva utmattningen att göra. Jo. Det handlar om hur jag lär mig att hantera stress, hur jag lär mig att röra på mig igen, hur jag håller intrycken på en hanterbar nivå. Nu har det blivit tidig höst 2015. Vi närmar oss nutid.)

Igår upptäckte jag två saker:

  1. att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
  2. Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]

 

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

Korkade människa! #blogg100 dag 45/1

Kommer ni ihåg att jag skrev träningsdagbok förra året?

Eftersom allt som publiceras finns kvar därute i all evighet även om man raderar eländet, så är det lika bra att säga såhär: Nej. Det var dumt. På alla sätt.

Vad ville jag bevisa med träningsdagboken? Trodde jag verkligen att den mängden rörelse var nyttig för mig som var på väg ut ur utmattning? Som tur är vet jag numera att vi vuxna egentligen bara kan lära oss genom reflektion. Och även om jag är korkad och envis ibland så har jag i alla fall insett att jag kan reflektera, det är väl en av fördelarna med att aldrig sluta fråga varför.

Så. Både min kropp och min själ håller på att ställa om. Genom tålmodigt arbete och ledning från PT Erling på Westninefitness så gör jag framsteg – musklerna börjar arbeta på rätt sätt. Men det tar tid. Tid av inaktivitet, väntan, tålamod, vila. Svårt.

För det är ju absolut lättast att springa och lyfta tungt och lyssna på alla som springer långt, längre, längst och lyfter tungt, tyngre, tyngst och tro att det är det jag också ska göra för att nå lugn och salighet. För när jag springer och lyfter och hoppar och har mig, då försvinner oron och de inre frågorna drunknar i mitt eget flåsande.

Men oron ska jag lära mig känna igen och jag ska andas igenom den. Och de inre frågorna handlar ju faktiskt om livet och vad jag vill med det. Jag hade ju inte tänkt att springa förbi livet, jag hade ju tänkt att leva det.

(Nu när jag är frisk, så kan jag nog dra igång med jobbig träning igen. Då är det bara det inre motståndet som begränsar.)

Eftertankens inte alls kranka blekhet #blogg100 dag 43/2

(Oj, vad jag har ilsknat till igen, våren 2015. Jag är arg på vården och jag är besviken på mig själv som inte blir frisk. Jag känner mig maktlös över att det är så svårt att få bra hjälp.)

Nej. Eftertanke och hennes syster reflektion är inte det minsta bleka och sjuka, de är starka och nödvändiga. För eftertanke och reflektion är nästan det enda sättet vi lär oss på som vuxna. Hör om det i en av poddarna jag listade häromdagen: IFLs om reflektion. Men det var inte där jag skulle stanna. Idag handlar det om specifik eftertanke och det gäller det faktum att jag nu fungerar men att jag för ett år sedan var riktigt dåligt fungerande eftersom jag sprungit in i väggen. Blivit utbränd, vidbränd, fått utmattningssyndrom.

Och det jag tänkte ägna mig åt idag är frågorna kring den behandling jag fick. Eller inte fick. Om någon med cancer eller hjärtinfarkt eller benbrott skulle få behandling av samma slumpartade typ som jag och många med mig då skulle dödligheten skena och vi skulle omges av halta och lytta.

Först. Diagnosticeringen. Slumpartat hopkommen.

Sedan. Utskrivningen av mediciner. Stort fokus på att eventuella sömnsvårigheter skulle avhjälpas med piller. Litet slappa allmänna råd om att äta på regelbundna tider och att komma ut på promenad, helst dagligen.

Sedan. Informationsinhämtningen. Som jag fick göra själv. Alla konstiga symptom som någon doktor inte hade tid att prata med mig om, men som jag tillslut förstod var extremt vanliga vid utmattning. Feberkänslorna, pirret i huvudet. Influensasymptomen som kommer ett par dagar efter fysisk ansträngning.

Varför finns det inget samlat material om typiska symptom så att jag inte behövde ägna min högst begränsade energi till informationsletande och -insamling?

Varför utgår inte behandlingen från där jag var istället för från en typperson?

Varför kan doktorer inte se helheter? HELA kroppen och HELA själen, ja, hela systemet. Ursäkta, men det känns ju inte som om man har med Sveriges vassaste att göra när man träffar doktorer. Det är till stor del ett gäng extremt blåa personer (se mitt inlägg om personlighetstyper) som vill ha facit till allt och som förut i livet alltid har haft det. De gillar i gemen att ha fina titlar på sina dörrar och på sina namnskyltar.

Hur svårt kan det vara? Vi har en folksjukdom som går som en pest genom det svenska nutidssamhället och doktorerna agerar som om de ser en spetälsk för första gången. Fast med avsevärt mindre intresse än om de faktiskt fick träffa en riktig spetälsk person. Jag undrar om det är så att de allsmäktiga doktorerna känner sig impotenta (gäller både män och kvinnor) och det är en känsla de skyr som pesten eftersom det går emot allt de någonsin lärt sig om sig själva och sin profession. Och resultatet blir denna slumpartade, lättjefulla diagnosticering och behandling. Sjukskrivningstiderna blir onödigt långa till besvär och kostnad för både individ och samhälle.

Jag kommer att fortsätta skriva om min sjukdom och mitt tillfrisknande. Jag hoppas någon gång bli mer hoppfull när det gäller vården.

Frisk som en nötkärna men tillfälligtvis slut som artist #blogg100 dag 42/3

IMG_0300

Sätter mig försiktigt för att själen inte ska spricka

(Nu vågade jag medge att det var dags för ett bakslag. Inte alls ovanligt har jag förstått, men jag kände mig då, i december 2014, ytterligt misslyckad.)

En av de fina förmånerna på jobbet är att vi får gå på hälsokontroll. (På Sophiahemmet dessutom. Fast syrrorna där bär inte längre den fina lilla mössan…) Jag lämnade diverse kroppsvätskor i förra veckan och träffade i veckan en väldigt mänsklig doktor som utvärderade resultaten, frågade intresserade frågor och avslutade det avstressade mötet med uppmuntrande ord.

Till saken hör att jag har haft ett bakslag igen (jag gick in i väggen förra sommaren – många blogginlägg om det). Jag har ju jobbat heltid sedan i början av sommaren och det har ju funkat om jag de barnfria veckorna verkligen satsat hårt på vila och återhämtning. Sova mycket, inte träffa folk, inga måsten. försöka komma ihåg att meditera och djupavslappna. Det har funkat hyfsat tills för några veckor sedan. Sov i en vecka och nu jobbar jag halvtid och återhämtar mig på halvtid. Ett tag till.

MEN. Kroppen är ju i finfin kondition. Säger doktorn. Inte ett enda värde som är fel. Top notch. Kommer att kunna gå och ticka tills jag blir nitti-hundra allra minst.

Det är ju hur intressant som helst. Att kroppen säger ”sassa, brassa, mandelmassa” och ”jajamensan, fattas bara” i doktorns tester men till mig säger kroppen ”SOV!!!”, ”gå i ide”. Eller tolkar jag kroppen fel? Är det något annat den vill berätta för mig?

Verifierad av MonsterInsights