Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: feminism (sida 2 av 5)

Idag är det en enda röra av bra saker #blogg100

I ett inlägg för några veckor sedan (en månad?) visade jag på det fantastiskt smarta inlägg som Rockstar Dinosaur Pirate Princess gjort på sin blogg och som handlar om samtycke. När det gäller sex. Och nu har den blivit än mer viral därför att några smarta personer som ligger bakom Blue Seat Studios har gjort en ”utbildningsfilm” på den ursprungliga texten. Lysande! Och här är den:

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=fGoWLWS4-kU]
 

Och så måste jag bara hänvisa till Jenny Strömstedts krönika (några veckor gammal) om vad livserfarenheten gör med oss. Slutsatsen är väl att vi med viss livserfarenhet kanske är något mindre äventyrliga men att det kanske inte är så lyckat att låta världen styras av 28-åringar. Det här låter ju hur tråkigt som helst, men hennes krönika är verkligen det motsatta – jag läste med skrattet kluckande i halsen hela tiden. Jag bjuder på några citat så ni blir lässugna:

När jag var 28 år trodde jag att världen såg ut ungefär så här:

Om man arbetar hårt kommer man att få det jobb man vill ha och en bra lön, även om man är kvinna, har ett annorlunda efternamn, funktionshinder eller bara råkar ha föräldrar som aldrig brytt sig.

Det kan vara svårt att hålla ihop ett äktenskap men bara man kan PRATA med varandra löser sig allt.

Makt får den som förtjänar det.

Bara man älskar sina barn så kommer de att bli hyggliga individer.

Alla som rakar benen är förtryckta sexualobjekt.

Den som blir förälskad i någon annan under ett pågående äktenskap bör omedelbart halshuggas.

Alla kan sjunga.

Och mot slutet kommer detta:

Allt är en enda röra av å ena sidan och andra sidan och det enda som är säkert är att man måste vara hygglig och vill man hänga i länge är det bra att inte röka, dricka sprit och äta för mycket bacon.

Vilket naturligtvis får mig att börja fundera på vad jag själv vill dela med mig av för livsvisdomar. Jag återkommer i frågan. Trevlig helg! Må solen och kraften vara med er.
 

Ännu mera sex #blogg100 #mombod

Nänänänä. Sååå personlig kommer jag inte att bli idag. (Eller någonsin.)

Jag tänker låna in en annan kvinnas berättelse som handlar om en vanlig kropp och sex (eller frånvaron av det) med en man som fram till sovrummet var en hyvens typ.

I sammandrag:

Här har vi en 59-årig kvinna. Både intellektuellt och fysiskt i god form. Separerad. Med vuxen son. Ger sig ut på nätdejtingarenan. Hittar en man (55 år) och tycke uppstår. De har roligt ihop, de trivs, de pratar och gör saker ihop. Så åker de iväg på en weekendresa. De sover i samma rum, i samma säng. De gosar men det blir inget sex. Tre nätter efter varandra och samma sak händer, eller inte händer. De åker hem. Hon tänker. Hon ringer upp och frågar.

Han är ärlig och säger som det är att han har skämt bort sig med unga kvinnor med hala kroppar och han kan inte tända på henne eftersom hon är för rynkig. Men han är snäll och ger goda råd, han berättar att det finns särskilda strumpor och andra klädespersedlar som kan trolla bort åldern.

I felt lika a Barbie Doll on acid as I listened to this man. He was totally oblivious to the viciousness of his words. He had turned me into an object to be dressed and positioned to provide satisfaction for his idea of what female sexual perfection should be.

Vad tror ni, kära läsare, dumpar hon honom eller gör hon en Christian Grey?

Läs hela texten här.

Det är inte så jävla svårt! #blogg100

gotconsent

Det här är ett kondompaket. Såldes på feministapparel.com

Det här med samtycke. Att det skulle vara svårt och komplicerat. Jo, vill man göra det till ett komplext begrepp, så finns det (som alltid) outtömliga möjligheter till det. Men varför inte bara tänka enkelt och rätt? Som i bloggen rockstar*dinosaur*pirate*princess där samtycke till sex jämförs med att fråga om någon är sugen på en kopp te. Jag citerar:

You say “hey, would you like a cup of tea?” and they go “omg fuck yes, I would fucking LOVE a cup of tea! Thank you!*” then you know they want a cup of tea.

If you say “hey, would you like a cup of tea?” and they um and ahh and say, “I’m not really sure…” then you can make them a cup of tea or not, but be aware that they might not drink it, and if they don’t drink it then – this is the important bit –  don’t make them drink it. You can’t blame them for you going to the effort of making the tea on the off-chance they wanted it; you just have to deal with them not drinking it. Just because you made it doesn’t mean you are entitled to watch them drink it.

Och med hjälp av den här tekoppsmetaforen så blev diskussionen onödig, eller hur? Eftersom det då handlade om något annat än sex. Och sex kan verkligen få människor att börja resonera alldeles märkligt och tokigt. Tar vi frågan till att handla om att tvinga någon att dricka en kopp te, då löser vi upp det där svåra. (läs hela inlägget här)

När vi ändå är inne på metaforernas oerhörda kraft så är det nu dags att läsa om finanskrisen i form av en pubägare och hennes kunder.

marys pub

Jag tackar Stefan Hyttfors som hade hittat denna fina text med utmärkt användning av metaforer.

Margaret Atwood har skrivit om ekonomer också. Det är skarpt, intelligent och inte särskilt snällt.  Jag återkommer till hennes citat. Som f.d. nationalekonom tycker jag att jag får slänga massor av stenar mot glashuset.

Varför simmar kvinnor? #blogg100

När kvinnliga huvudpersoner (gärna i deckare) ska skaka av sig stress och samla tankarna, då simmar de gärna i tomma simhallar. Sara i Arne Dahl. Gillian Anderssons karaktär, Stella Gibson i ”The Fall”. Malin Fors i Mons Kallentofts deckare. Och så flickan/kvinnan Leena i ”Svinalängorna”.

Dessutom står det nästan alltid någon som väntar på att säga något i ena änden av bassängen. Något som kommer att vända historien. Eftersom kvinnorna är i princip blinda och döva när de simmar fram i det ljumma, tysta så blir de omskakade när koncentrationen bryts.

I bjärt kontrast står de flåsande, joggande männen i filmer och TV-serier. Där löpningen oftast verkar vara ett sätt att straffa sig, att rena sig, att pressa sig, göra sig illa. Låta det onda med ont fördrivas.

Tjejkast och annat flickigt #blogg100

Jag är ändå mest glad för att mina barn växer upp just nu. Särskilt med allt som händer för att manifestera tjejer och kvinnor som starka, modiga, fria, svettiga, riktiga. Trots nutidens makalösa intresse för yta. Ni har sett de här filmerna förut. Men jag lägger upp dem igen, just idag den åttonde mars, Kvinnodagen.

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=aN7lt0CYwHg&w=560&h=315]
 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs&w=560&h=315]
 
Och så tänker jag att jag själv kanske lär mig något. För vissa föreställningar sitter så hårt, så hårt.
 

Dags för de tio böckerna. Del 1.

kvinnorummet

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

 

Verifierad av MonsterInsights