Kategori: digital kommunikation (sida 3 av 11)

maj 23, 2016 / Inga kommentarer

Min nya karriär #blogg100 dag 84

Jaha. Då har jag blivit värdinna.

Jag har öppnat vårt hem för världen.

Jag har blivit en del av världens största hotellkedja.

Jag lär mig av varje gäst.

Om Meron Estefanos som bor i Bagarmossen och därifrån arbetar dygnet runt för eritreanska flyktingar.

Om hur det är att vara halvung i Italien och inte längre tro att det är realistiskt att bygga livet så som man trodde före krisen.

Om att Wallander är STOR utanför Sverige och allt dubbas till tyska i de filmerna utom ”Hej”. Vilket har till följd att tyskar och österrikare har lärt sig detta enda svenska ord.

Om tillit och generositet och reciprocitet.

(Ni ser – jag kunde inte hålla mig från att blogga. Det går bara inte.)

maj 22, 2016 / Inga kommentarer

Förtroende är den nya tidens kapital #blogg100 dag 83

De senaste månaderna har jag fått besök. Människor från Ukraina, Bretagne i Frankrike och Alicante i Spanien. Människor jag inte alls känner som sover i min lägenhet, äter frukost i mitt kök och som använder mitt wifi. Jag vågar släppa in dem för de har profiler på Airb´n´b som länkar till profiler på Facebook. Jag vet att de finns, att de heter det de heter, jag vet ungefär var de bor och jag kan läsa mig till i recensionerna att de är snälla människor som uppför sig som folk ska.

Jag är ju varannan-veckas-förälder och varannan vecka är det bara jag som huserar på de 80 kvadrat där vi bor. Istället för att operera in ett chip som vissa i social media-svängen gjort för att visa att de inte bara snackar utan att de faktiskt också agerar, så visar jag att jag menar allvar med att tro på den kollaborativa konsumtionen genom att finnas på Airb’n’b. Både som värd och som gäst.

MEN. Jag vågar alltså släppa in dem för jag fått förtroende för dem. De vågar bo hos mig för att de har fått förtroende för mig. Via det som finns i sociala nätverk om dem och mig och via recensioner/rekommendationer av dem och mig.

Väldigt få av oss bor längre i mindre orter där ”alla känner alla”. Men vi längtar ändå efter att känna förtroende för människor, fast ofta vågar vi inte det. Därför försöker vi hitta sammanhang i städerna där de flesta av oss bor. Sammanhang där vi känner oss hemma; i klubbar, föreningar, arbetsplatser, stamställen. Men nu har möjligheten att hitta sin by blivit verklighet igen utan att du behöver flytta ut på landet. För byn finns på nätet. Där går det att hitta sin gemenskap där ”alla känner alla”. Och vi kan låta vår önskan att lita på människor blomma upp igen, för nu är det möjligt att ha förtroende, för det har kommit en ny sorts social kontroll. Låt mig i den här bloggposten få fortsätta ropa halleluja så får jag återkomma till baksidan litet senare.

Jag tror att jag stannar här för idag och återkommer om några veckor. Jag avslutar med en kedja av ord som jag tror innehåller kärnan när det gäller att förstå samtiden och hur den starkaste påverkan sker:

Förtroende – trovärdighet – autenticitet – rekommendationer – nätverk

Behöver ni någon med extrem trovärdighet, om jag inte lyckats med mitt uppsåt att övertyga, så lyssna på Rachel Botsman som är en TED-talare.

[ted id=1572]

maj 20, 2016 / Inga kommentarer

Tillbaka #blogg100 dag 81

Dags att börja blogga igen. Med lagom höga ambitioner. Jag har tryckt litet väl hårt på gasen under våren, så pass att jag har fått koncentrationssvårigheter och glömmer bort saker. Kan ju också ha att göra med att jag säger ”javisst, det fixar jag” till allt som jag beds om och förringar alla insatser till att bara vara ”en liten grej”. Men när alla ”små grejer” äter upp all arbetstid och fritid och jag dessutom glömmer att det tar tid att ställa om från en uppgift till en annan, då är farten för hög och den stenhårda väggen nära.

Det susar vackert i träden utanför balkongen, ett flygplan och något elektriskt verktyg hör av sig på tillräckligt långt avstånd. Det är i efterdyningen av årets mest hajpade helg. Nu kan vi alla äntligen slappna av. Själv tänkte jag förgylla dagen med att gå till förpackningsinsamlingen och Emmaus-containern. Jag har sagt ”javisst, det hänger jag på” (såklart!) till utmaningen #crop100 som innebär att man under ett år ska göra sig av med 100 saker. Syftet är att rensa ut och (allramest) tänka över sin egen konsumtion. Hittills har jag bidragit med 5 böcker till vårt flerfamiljshus gemensamma bibliotek som står bredvid tvättstugan samt tre kassar med barnkläder och -skor till Emmaus.

Nu kommer jag till de svåra frågorna:

– ska jag räkna varje plagg i kassarna?

– räknas ett par skor som två (skor) eller som ett (som i par skor)?

– borde det inte räknas när man går till förpackningsinsamlingen också?

– fast då kanske det ligger snubblande nära att tänka att man gör en insats när man slänger soporna också?

Denna ensemble har slitits av två barn hittills, nu är det dags för ett tredje

Nu går jag iväg till Emmaus-containern och hoppas att den inte är full. Skulle inte tro det, folk har haft annat att tänka på den senaste veckan (köpa jordgubbar, lägga in sill, gå på Systemet, binda kransar, lägga upp bilder på Instagram och Facebook på jordgubbstårtor och midsommarstänger, stressa, längta och längta bort). Mitt bidrag idag är vinterkläder för barn, något slitna men av god kvalitet så det finns åtminstone ett par säsonger kvar i dem. Jacka och byxa – ska jag räkna det som två eller som en? Eller, ve och fasa, om jag lägger dem i en kasse med resten av kläderna, kan jag då bara tillgodoräkna mig EN ynkapynka poäng i crop100-räkningen?

maj 17, 2016 / Inga kommentarer

Bilen behöver inte stå parkerad #blogg100 dag 78

Jag hade inte mer än andats frågan om varför bilar mest står stilla så tipsade min kollega mig om Flexidrive (numera Snappcar). En webbtjänst där bilägare som vill tjäna miljön och litet pengar möter folk som behöver hyra bil. Just nu fanns det bara två bilar att hyra i min lilla småstad, jag hoppas att jag kan vara med och påverka så att det blir fler.

Tänk att nätet har möjliggjort en återgång till den perfekta marknaden, där samspelet mellan många små aktörer skapar det ”sanna” priset på en vara eller tjänst. Där ingen stor aktör kan utnyttja sitt informationsövertag eller sin makt för att påverka priset. Där det ”sanna” priset är en återspegling av tillgång och efterfrågan. De mest inbitna mikroekonomerna borde vara saliga av hänförelse över denna nya värld. Jag är litet mer försiktigt glad, jag tillhörde aldrig de mest exalterade mikroekonomerna under min ”karriär” som nationalekonom. Vad jag mest gläder mig åt är att vi kan spara resurser och att vi kan DELA på det som finns.

maj 10, 2016 / Inga kommentarer

”Den andra” och Issadissa drog till Göteborg #blogg100 dag 71/2

Samtalsledaren (namnet flög bort, men han var bra!), Maria Sveland och Mats Strandberg

Jag skulle till Göteborg i ett familjeärende. Eftersom jag lever finansiellt ganska strikt just nu flög jag, för det var billigare än att åka tåg (helt horribelt att det kan vara så!) och så bodde jag hemma hos Malin i Majorna vars sovrum jag kunde hyra via Airb’n’b. Samma helg var det Bokmässan i Göteborg.

Issadissa hade räknat fel på timmarna på resdagen, så helt plötsligt insåg hon att hon hade ENORMT bråttom. Som tur var hade hon packat kvällen före så det var bara att springa till busshållplatsen och hoppas att det skulle komma en buss som skulle hinna med en tunnelbana som skulle ansluta till en flygbuss som skulle avgå hyfsat snart. ”Den andra” var helt oförmögen att lugna ner sig och satt som på nålar hela resan ut till Arlanda. Det var helt kört för henne, läsa var inte att tänka på, tankarna svischade förbi i turbofart och alla musklerna var i ”red alert”-läge. När kön till säkerhetskontrollen visade sig vara kort och snabb då kunde ”den andra” äntligen pusta ut.

Fredagen (resdagen) gick åt till familjeangelägenheten. Lördagen var tänkt att bli en bokmässedag. Issadissa var på väg till Bokmässan hela dagen, hon skulle haft väldigt roligt där, försökt hitta vinslattar och gratisgodis och sneglat efter idoler och pussat Grevinnan med syster och vänner på kinderna. Hon skulle ha pratat och pratat när hon träffade alla hon kände, halvkände och var bekant med. Men ”den andra” var riktigt motvalls, gjorde benen långsamma och tankarna inåtvända. Så det blev gatuloppis på Haga Nygata, besök på Kawaii Design på uppdrag av Aktivisten, stor förälskelse i butiken Karltex (inser att jag MÅSTE ha en Maria Westerlind-klänning), besök på Göteborgs Konstmuseum (Vivian Maier och skräckromantik – återkommer till båda) och smörrebröd på Helenes Smörrebröd. Det kan låta som Issadissa drog och slet och sprang runt men det var faktiskt ”den andra” som bestämde takten och den var långsam. Insvept i en pläd, lugnt andandes och på väg att äta upp det sista av smörrebrödet med pastej, inlagd gurka, bacon och stekta champinjoner fick Issadissa och ”den andra” syn på Maria Sveland som kom älgande i Dr Martens. Issadissa blev starstruck, ville ringa någon, twittra något, Facebooka eller bara störta fram. Men ”den andra” satt lugn och vuxen kvar i stolen.

Lätt kylslagen, rejält kaffetörstig och på det hela taget svårt kissnödig började ”den andra” gå tillbaka in mot sta’n. Issadissa hade givit upp – det skulle inte bli någon bokmässa den här gången heller. Stadsbiblan dök upp till höger, väldigt inbjudande. Både Issadissa och ”den andra” glömde allt vad trängande behov och koffeinbrist hette när det uppenbarade sig att det var två minuter kvar till att Maria Sveland (!) och Mats Strandberg (!) skulle vara med i ett samtal om Stephen King. !!! Både Issadissa och ”den andra” sjönk ner, helt förförda. Vilket samtal! Vilken illuster publik! Å, det var VI. Issadissa, ”den andra”, Maria Sveland, Mats Strandberg, Isobel Hadley-Kamptz, moderatorn, presentatören, några grön- och blåhåriga, tatuerade och piercade – alla vi som förstår att populärkulturen är vägen till att förstå vår samtid. Sådant som de flesta andra inte förstår. Issadissas hjärta dundrade. Hon var bländad, starstruck, tillintetgjord.

Sedan var energin slut och dagen fullbordad. Toalettbesök och koffeinintag på biblan. I och för sig var Camilla Läckberg i kafeterian med sin kampsportande muskelpojke samt PR-entourage. Hon blev fotograferad av en asiatisk fotograf. Issadissa och ”den andra” tittade bara, drack upp och tog sig hem till sovrummet hos Malin.

Det var den bokmässan det! Alla nöjda. Inget stresspåslag. Inspirationen total. God mat, gott fika. Stark känsla av inkludering, både för Issadissa och ”den andra”.

Ps. Visste ni att Maria Sveland är uppvuxen i Örebro? Precis som Issadissa och ”den andra”. Ds

maj 8, 2016 / Inga kommentarer

Livet i fel ordning #blogg100 dag 69/1

Regntunga skyar – perfekt dag för inomhushäng

Det som räddade min nacke, axlar, rygg och huvud igår var Yoga Nidra. Jag är litet förundrad. Jag hade masserat och lagt flera lager fleece och en smula cashmere över det värkande paketet, jag satt med ryggen mot solen för att få värme, jag knådade och tryckte. Men det som hjälpte var att slappna av. De där korta tjugo minutrarna med Yoga Nidra i öronen. Märkligt. Och idag när någonting hände som fick ontpaketet att aktiveras igen, in med Yoga Nidra i öronen, själen och kroppen så blev livet OK igen.

Idag regnar det i Stockholm. Tack och lov. Alldeles skönt att vara utmattad och få sitta och läsa och lyssna på när Pojken skjuter zombies. Jag ville läsa men det som fanns i hyllan kändes för tungt. Jag asade mig ner till trappuppgångsbiblioteket och insåg att jag läst det mesta. Tog Björn Hellbergs ”Sankte Per”. Förstod att den skulle vara av mysdeckarvarianten, men tänkte att det kanske är alldeles vad jag behöver. Trots att jag nu mest läser svartare typer av deckare är jag väl bevandrad i mysgenren också. Miss Marple, Krister Homan och hans katt har varit mina följeslagare tidigare. Alldeles för tidigt. För det kan jag väl lugnt säga, jag har gjort det mesta i fel ordning och vid fel tillfällen. Åtminstone om man tänker att livet ska gå enligt checklistan för livet.

1. som tonåring satt jag gärna inne och läste mysdeckare
2. alkohol blev intressant först när jag var rejält över tjugo
3. jag började jobba deltid för att ta hand om min sjuka mamma när jag var 25
4. jag var gammal när jag blev mamma
5. sociala medier har genomgripande förändrat mitt medelålders liv
6. förlovad och gift har jag aldrig varit
7. jag hoppade av ”karriären” redan vid 27 och startade på nytt tjugo år senare
8. jag blev scout när jag var medelålders

Det här gör att jag är väldigt nyfiken på resten av livet. Bara jag orkar. En av mina bästa vänner som också är Stenbock tror jag skulle säga att vi Stenbockar blommar sent eller åldras vackert eller något annat trösterikt. Vi håller oss till den versionen. Nu tillbaka till mysfarbrorn Björn Hellberg.

april 25, 2016 / 1 kommentar

Hur blev jag frisk? #blogg100 dag 56/2

Blommor till mig!

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar). Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

april 11, 2016 / Inga kommentarer

Hela hemmet består av ”calls to action” #blogg100 dag 42/2

Hemmavid

(Trots allt behöll jag en viss humor när jag ändå var på väg in i ett bakslag, strax före jul 2014.)

Om någon inte har förstått det hittills så jobbar jag till vardags med digital kommunikation, det vill säga hemsidor och liknande. Och för oss som jobbar med sådant finns det magiska ordet optimering. Det betyder att våra digitala ansträngningar ska utmynna i att besökarna på våra hemsidor gör som vi tänkt, det vill säga trycker på rätt knapp, skickar in sina kontaktuppgifter eller köper mer än de tänkt från början. En knapp som det står ”köp” eller ”jag vill ha nyhetsbrev” på är en så kallad ”call to action”.

Imorse när jag vimsade runt i lägenheten i jakt på energin såg jag helt plötsligt vårt hem i det digitala ljuset – överallt lyste det knappar som det stod ”handling” på. Men istället för ”köp” står det ”plocka undan”, ”damma”, ”vik ihop”, ”gå igenom”, ”sortera”, ”hacka”, ”koka”, ”baka”, ”släta ut”, ”pynta”, ”rengör”. Hemmet är värre än en riktigt dåligt gjord hemsida, helt enkelt. Det lyser och blippar och rör sig överallt! Det ropas som vore jag på marknad i Fjärran Östern. ”Här!”, ”titta på mig!”, ”kolla, kolla!”. Egentligen med versaler och hundra utropstecken. Allt sådant vi hatar i den digitala verkligheten. Men i köttvärlden är det vardag.

Inte konstigt att jag måste åka till det hyrda huset på landet för att vila. Min enda ”call to action” där är: ”få upp värmen och håll den uppe”.

Så genom att jag har ett hyrt hus att fly till kan jag då och då optimera tillvaron. Men hur i helskotta ska jag fixa till den eländiga vardagen så att hemmet blir optimerat med tydliga ”calls to action”? Finns det några särskilda konsulter för optimering i hemmet som tänker som en SEO-konsult? HJÄLP!!!!

april 11, 2016 / Inga kommentarer

Jag slänger in handduken. Imorgon. #blogg100 dag 42/1

Vad generation G kännetecknas av.

(Ganska typiskt inlägg för den här tiden senhösten 2014, då jag jobbade heltid men inte kände mig i balans. Jag hade roligt men tärde på mina resurser.)

Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.

Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:

– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.

Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.

(Är du intresserad av att läsa om Katarina Graffmans otroligt intressanta insikter om Generation G, läs här)

april 6, 2016 / Inga kommentarer

Ett år efter kraschen #blogg100 dag 37/1

Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga

Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?

Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett samt bättre självkännedom. Till att börja med.

1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.

2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.

3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.

4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.

Nänä. Det får räcka för idag.

(Japp. Skriver under på allt nu när jag läser om det här inlägget från augusti 2014.)