[youtube https://www.youtube.com/watch?v=0PMgMYuGVWc]
En annan dag kommer analysen.
Jag har skrivit om kommunikation i bild tidigare. Här och här och här och här.
Kategori: bildkommunikation (sida 2 av 5)
Nejnej, jag menar inte dig. Och inte mig själv heller. Jag säger åt naturen. Eftersom jag blivit utmanad att lägga upp naturbilder fem dagar i rad. Då vill jag ju att naturen visar upp sig från en fördelaktig sida. Inte det här gråtrista, bleksiktiga ljuset som silar genom kala grenar ner på det fjolårsvissna rufsiga gräset.
Och blåsippan vill inte bli skarp.
Jag tillochmed lyckas att få med tummen.
Vilken tur att naturen skärpte sig och solen började skina. Vinden mojnade och allt blev bara vackert. Och jag kunde ta några kort som förtjänar att delas. För visst vill vi att naturen ska förse oss med skönhet snarare än verklighet?
Med detta inlägg har jag passerat halvtid i blogg100-utmaningen.
Ja, det är mina bilder i min blogg. Något undantag och då försöker jag beskriva var jag hittat bilden. Men annars – bara mina bilder. Om du tycker de är fina blir jag glad och kan bara säga att jag haft de bästa lärarna. I många, många år har jag tittat på bilder, tolkat bilder, försökt para ihop bilder med kommunikativa syften – kort sagt, jag har varit bildredaktör. Jag hade turen (och skickligheten) att jobba på Sveriges bästa bildbyrå, Bildhuset och i arkivlådorna fanns bilder av Tuija Lindström, Gunnar Smoliansky, JH Engström, Dawid, Björn Keller, Åke E:son Lindman, Jonas Karlsson och många andra vars namn inte är lika kända men som försett oss med makalösa bilder.
Det är så. Det enda sättet att lära sig göra bra bilder är att titta på andra bra bilder. Och så tänka litet. Kameran spelar faktiskt ingen roll. Datorn spelar ingen roll. En hyfsad mobil är allt som behövs i utrustningsväg. Sedan är det ditt seende som avgör.
Här kommer några av mina bilder som jag gillar:
Från mitt Instagramflöde
RImfrost. Jag hade med kameran.
Skåne, i närheten av Höör.
Ännu en bild från Instagramflödet – telefonen är ju alltid med
Instagram. Jag var litet närgången.
Det var inte tidningens egna fotografer som bidrog till förstasidan, utan läsarbilder från Instagram
Spridda iakttagelser om det här med bilder och kommunikation:
- Många unga tjejer har två Instagram-konton – ett snyggkonto (offentligt) och ett fulkonto (för kompiskretsen)
- Ett par fotografutbildningar i Sverige får inte längre statsbidrag eftersom ”de utbildar till arbetslöshet”
- Mer regel än undantag – interna presentationer som görs inom företag och organisationer innehåller ”gratis” bilder, ”hittade” på nätet
- När den stora (?) snöstormen drog in över New York i januari valde den anrika tidningen The New York Times att illustrera snöovädret med hjälp av Instagrambilder som vanliga människor lagt upp
- Kvalificerad gissning: bildbyråverksamhet är ingen strålande affär och bildbudgetar är inget som ökar år från år
- MEN, vi producerar själva bilder i en mängd som är hisnande, bara på Instagram läggs det upp över 70 miljoner bilder dagligen. Dagligen.
Kort sagt. Det är krisläge för den traditionella bildbranschen men vi kommunicerar med mer bilder än vi någonsin har gjort tidigare. Bildkommunikationen har blivit extremt viktig i våra vardagsliv, men det är få förunnat att kunna leva på att skapa bilder och utveckla bildkommunikationen. Om det är bra eller dåligt, det kan nog ingen säga ännu. Klart är i alla fall att vi översköljs med mer autentiska bilder, även om det är plutmuns-selfies och skinny-arms-gruppbilder. Klart är också att utbudet av kommersiella bilder sett till antal har ökat via globaliseringen men möjligheten att hitta svenska, bra bilder som beskriver specifikt svenska förhållanden på ett berättande sätt har krympt till ett nästan ingenting.
Nu när vi lever mitt i den här stora omdaningen kommer vi att fortsätta se:
- mycket sämre bildmaterial i våra barns läroböcker på grund av krympande bildbudgetar och allt sämre utbud av bra bilder
- hemsidor, broschyrer, annonser som är in till förväxling lika eftersom samma bilder används om och om igen av olika avsändare
Men det här går ju inte. Det kan vi ju inte leva med. Så hur kommer vi att agera? Och framförallt, hur kommer våra barn reagera? Med ännu mer reklamaversion?
Misslyckas på Facebook – fortsätt lägga in bilder.
Efter de senaste ändringarna i algoritmerna visar det sig alltså att videosnuttar är det som gör mest för en företagssida på Facebook. Länkar är fortfarande bra och text är också hyfsat bra. Medan stillastående bilder är bara att glömma.
Frågan är om inte samma saker påverkar privatpersoners Klout också. För min Klout påverkades påtagligt positivt när jag postat några videoklipp. Ett klipp var på en tvättmedelsförpackning (som i och för sig dansade), ett på en larv och det tredje på ett experiment med majsstärkelse och vatten.
OK. Dags att få ner det här till en punktlista för dem som sköter företags Facebook-konton:
1. Sätt iPhonen i videoläge
2. Lägg upp klippen på Facebook
3. Skippa stillbilderna helt
Här har vi den larviga larven:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=WSSg5K_yAMM&w=420&h=315]
Finn fem likheter.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=ABG3VpWqhws&w=560&h=315]
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=3KquHpO2VWI&w=560&h=315]
Några inspel på inspirationsplanen
Den där känslan av fulländning som inträder när man sakta kommer till sig efter att ha sovit elva timmar. Som knappt kan toppas med en rejäl kaffedosis och två dagstidningar och ett glatt barn som håller på att tillfriskna efter förkylning, men som ändå gör det. Att sedan ett av Sudokuna trilskas och det hyfsat nyopererade ögat rinner och gör mig mer skumögd än vanligt lyckas inte alls ta ner känslan av allmänt helgjubel.
Gå ut?
Varför det? Snön är så vacker att titta på från ett varmt hem.
Jag håller på att ladda inför årets Blogg100-utmaning. Jag vet att jag kan blogga i hundra dagar, det är inte det svåra i utmaningen. Det svåra för min del är att inte bli för upptagen av bloggandet. Så nu har jag tagit min blåa sida till hjälp (läs om det här med personligheter här) och skapat ett excel-dokument där jag planerar de hundra dagarna, lägger in teman och skriver in frön till inlägg. Som de två som jag klippt ur dagens DN: Hanna Fahls krönika om tjänsten ”Invisible Boyfriend” och den lilla notisen om att två fotoskolor tappar bidrag eftersom de utbildar till arbetslöshet.
Så funderar jag, väldigt inspirerad av diverse podcasts samt Frank (Francesco) Scavullos böcker att börja intervjua kvinnor i min egen ålder om vad livet lärt dem, om åldrande som fenomen, om deras bästa plagg, läppstift samt köksredskap och om vad de skulle säga till sig själva som 15-åring och som 30-åring. Och annat som de vill säga.
En sak till jag kommer att utbreda mig om är Mad Max. Tillsammans med Pojken såg jag tvåan igår. Jag såg till att han blev än mer utbildad i populärkultur genom att ge honom trilogin i julklapp. Det var längesedan jag såg filmerna, men de ligger lätt tillgängliga i huvudet. Att utbreda sig om: musiken som är så mycket som filmmusik alltid lät under 50-60-70-80-talen. Där ”Midnight Express”, ”American Gigolo”, ”Blade Runner”, ”Apocalypse Now” och ”Triumfens ögonblick” banade vägen för filmljuden nuförtiden. (Vangelis och Giorgio Moroder kan jag alltså orda om.) Förutom musiken som tidsmarkör så är frånvaron av nakenhet också en. Det är bara Humungus (den svenske bodybuildern Kjell Nilsson) som är ganska avklädd. De få kvinnor som är med är påklädda. Intressant.
Så. Jag förhåller mig ganska oproduktiv ett tag i bloggen för att samla material till de hundra dagarna. Vi hörs!
Gör inte så här.
Eller förresten gör kanske det. Eftersom det är så vi förväntar oss att det ska se ut.
Men omvänt.
Med ”rätt” kön.
Ja. Det beror ju på var ditt varumärke ska finnas. Mainstream (inkluderande) eller ironi (exkluderande).
Bilden är hämtad från Buzzfeeds fina sammanställning av fel kön gör andra könets typbilder på Instagram.
Definitivt inte mina nu heller.
Vilken bild det är på omslaget av skidskytten Björn Ferrys självbiografiska och nu till julen nästan slutsålda bok! Bilden ser ut som en anatomiplansch. Något som Leonardo da Vinci kunde ha skissat på. Eller en målning från 1500-talet från en anatomisk teater. Är det bara en kropp vi ser eller är det en människa? Kropp och kropp förresten – muskler, hud och ben. Inget fett. Inte det minsta lilla fett. Han är ju naken men ser inte det minsta naken ut. Det finns inget avklätt i bilden. Heller ingen blygsel.
Maskin. Robot. Pansar. Stolthet. Hårdhet. Funktion.
Otroligt intressant bild. Väldigt mycket 2014. Om jag fortfarande bloggar 2016 måste jag titta tillbaka på just den här bloggposten och betrakta bilden med mina framtida ögon. Jag har bloggat om muskler förut och kommer att göra det igen.
(Att han sedan har ett vapen på ryggen tar vi i en annan analys…….)
Och för er nytillkomna läsare kan jag rekommendera några andra lättsmälta inlägg:
1. Ellen Degeneres får er att skratta idag. Också.
2. Vad som kunde ha rört sig i Filippa Reinfeldts huvud.
3. Inte så vitt och fräscht. Om ”Orka torka”, motståndsrörelsen.
Hellre dö än ses i dessa pajaskostymer.*
Strunt samma om de är curlade och omöjliga att ha på en arbetsplats – vi vill åt dem! De simmar runt i konsumtionssamhället med digitalismen i blodet, de navigerar mellan varumärkena och pratar redan i tonåren om sig själva i termer av ”branding”. De har inflytande över (styr?) sina föräldrars konsumtion, de har egna pengar, de uttalar sig med tvärsäkerhet både på bussar, caféer och i sociala medier. Generation G. (Födda på 90- och 00-talen).
Vad måste vi veta för att kunna påverka dem eller sälja till dem?
– de tänker och läser inte, de tittar och känner
– våra invanda mediebegrepp är obsoleta – de saknar helt relevans. Vi måste hitta nya, bättre, relevanta begrepp
– allt handlar om trovärdighet
Vad betyder det här då?
Begreppet ”sociala medier” (så som vi hittills använt det) är inte användbart. Alla medier är sociala i Generation G:s värld. Eller så är inga medier sociala. Alla medier är lika. Att titta på vanlig tablå-TV med familjen kan vara avsevärt mer socialt än att leta spelklipp på Youtube, kan en från Generation G tycka. Så varför prata om ”sociala och osociala medier”, ”nya och gamla medier”, ”digitala och analoga medier” – begreppen saknar innehåll, saknar användbarhet. Vi som jobbar i kräng- och påverkanssfärerna måste ta oss loss från de gamla begreppen eftersom de är obsoleta och kommer att få oss att tänka fel. Och därför ta felaktiga beslut och ge dåliga råd. (Jag har skrivit om min skepsis när det gäller mediebyråernas begrepp och analyser för några år sedan.)
Generation G är en generation som tycker att det mesta ska vara underhållande. Det betyder inte alls att allting måste vara roligt eller skrattretande, utan snarare att det Generation G intresserar sig för, stannar vid och tar in måste ha emotionell relevans. Vi tar det en gång till, nu med versaler: EMOTIONELL RELEVANS. Det som tas in, konsumeras måste alltså vara angeläget och det på ett känslomässigt plan.
Bilder och film vinner över text. (Ajaj, det gör ont att skriva det.) ”Varför ska jag läsa när det går att titta?”
Vem som säger vad spelar en enorm roll. Att bygga trovärdighet är att skaffa sig ett kassavalv fyllt med social valuta. Ju längre bort ett företag/organisation befinner sig desto svårare är det att få Generation G:s förtroende. Högst trovärdighet har vi mammor. Trots allt. För vi är närmast.
(Det här var min mycket personliga sammanfattning av Katarina Graffmans extremt spännande dragning på Internetdagarna. Se henne prata kort om Generation G i det här klippet.)
* Bilden är drygt tre år gammal. Jag har tittat litet extra på Onepiece-märkets uppgång och fall (mest fall) tidigare.
