Kategori: avslappning (sida 3 av 3)

november 28, 2015 / 7 kommentarer

”Jag har också varit utbränd”

Ja, det kanske du har. Eller inte.

Att ha varit sjukskriven i tre veckor för att återhämta sig från ett stressigt liv är inte utmattningssyndrom.

Att ha fått upprepade stressrelaterade panikångestattacker är inte heller i sig tecken på utmattningssyndrom.

Att inte orka göra någonting en helg eller ens en hel semester är inte utmattningssyndrom.

Men det är tecken på att du kanske kommer att hamna där. Och du – då kan du göra mycket! Du kan:

satsa på återhämtning så som du förut satsat på träning
ge dig själv en klapp på axeln varje gång du tar en långsam promenad, mediterar eller gör djupavslappning
byta till ett jobb där kulturen är hälsosam
bryta upp från en destruktiv relation
distansera dig känslomässigt från krävande syskon, föräldrar, vänner och morföräldrar
lära dig sova ordentligt och praktisera det
gå med på att kvällar och helger är till för vila
strunta i att renovera köket

Ja. Du fattar. Det går att stoppa.

Så att du inte hamnar där jag har hamnat. Jag och mina medsystrar (och -bröder) kunde tyvärr inte bara skärpa oss och vila tre månader eller besluta oss för att vi inte ville hamna i ”de utbrända tanternas förening” (som en doktor sa till en av mina vänner). Våra kroppar och hjärnor kollapsade, vi hittade inte hem, vi kunde inte gå upp ur sängen på flera månader, våra hormonsystem har varit så felkalibrerade att minsta lilla fysiska ansträngning har fått våra kroppar att dra upp i full beredskap, med totala bakslag som följd.

Så. Du har nog inte varit utbränd. Men du är på god väg att bli det. Om du inte tänker efter, gör annorlunda, rannsakar dina värderingar, slutar tänka att ”jag måste”, börjar vila.

Och låt oss som faktiskt varit där vara experterna på vårt eget mående och på vårt tillfrisknande.

november 24, 2015 / Inga kommentarer

Kroppen, knoppen och andra krångligheter

Tusan, vad klok jag var för 17 månader sedan! Skulle kunnat skriva samma visa inlägg idag. Och då inställer sig frågan om varför jag inte är helt frisk ännu.
Dagens kluring och slamkrypare.

november 22, 2015 / Inga kommentarer

Söndagsvila

Söndag = vilodag.

Hm.

I hur många hem gäller det?

Jag tog mig ut på en skogspromenad i vinterkylan. Isen har börjat lägga sig på sjön jag passerar. Folk jag mötte hade mössor och vantar. Solen sken starkt och snett in mellan träden.

Jag gick låååångsamt. Jag lyssnade på kyrkklockorna som ringde till högmässa. Jag tittade noga på rötter, stammar, vackert ljus, mossor och de löv som fanns kvar. Men ändå sprang tankarna iväg med koncentrationen. När jag helt stannade upp lugnade sig tankarna och jag kunde koncentrera mig fullt ut. Uppenbarligen funkar inte gående meditation något vidare för mig just nu.

Fast det var en finfin promenad. Känslan av den kalla luften i näsan, det vackra, sneda ljuset och rytmen i kroppen av fötternas steg.

Men jag hade ju inte landat så pass som jag ville. Därför la jag mig på yogamattan (går lika bra med en tunn madrass eller en tjock filt), la en IKEA-pläd över mig (får inte vara så varmt att en somnar) och lät mig ledas i en lång Yoga Nidra. Den här är för långsamma helgdagar och för kvällar i yttersta nöd. Den tar en timme, men den tar dig till en plats inom dig där du verkligen får vila.

Tankeduschen avstannade. Rastlösheten dog. Jag fortsatte vila hela dagen. I de få aktiviteterna jag gjorde. Testa!

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=i7YdT4Z1kVA&w=560&h=315]

september 25, 2015 / Inga kommentarer

De bästa filmerna på Netflix

En lista som är extremt subjektiv.

Annars vore det väl inget roligt, eller hur?

Min utkik idag.

Trots att jag är en riktigt duktig flicka och gör mina övningar som jag får på Stressmottagningen så får jag fortfarande ibland lättare oro av att inte vara till nytta. Som idag, när förkylningen återkommit och gör allting luddigt och rinnigt och hostigt. Så jag gav mig en uppgift – titta på filmer på Netflix för att sedan göra en lista.

Och sedan blev det mycket lättare att känna allmän lust inför dagen, koka kaffet, bre limpsmörgåsarna och sätta sig i soffhörnet med fjärrkontrollen och tittalångtbort-glasögonen. Till lunch äter jag nog glass.

Listan:

The Scapegoat
Å, så engelskt och romantiskt! Inte sentimentalt, bara välspelat, välmodulerat. Utomordentligt bra historia av mästarinnan Daphne du Maurier (titta på Hitchkocks ”Rebecca” litet senare). Moralisk feelgood på dimmiga gods och med tjänstefolk som ser allt och vill väl.
Almost Famous
Vilken rollista! Vilket tema! Bara underbart om rock’n’roll. Med Zooey från ”New Girl”, Frances från ”Fargo”, Philip från ”The Big Lebowski”. 70-tal, amerikanska Västkusten, groupies med underbara godisnamn. Roligt. Fjäderlätt.
Whip It
Har du undrat vad Roller Derby är? Se filmen och titta också in på en del av baksidan av USA, det småstadsinskränkta, begränsande. Där en liten, vilsen själ hittar sin ”tribe” och sin styrka. För alla tonåringar, oavsett kön och ålder, som inte riktigt passar in.
Be Kind Rewind
Nördig, nördigare, nördigast. Bara roligt, roligt, roligt. Jack Black i god form. Sanslös historia.
Kinky Boots
Tillbaka till England igen. Skofabrik som gått i familjens ägo i åratal. En stor kris. Kan fabriken räddas? Kanske med hjälp av extravaganta skodon till dragqueens? Kan det gå? Om hantverk, glitter, lack och massor av te.
An Education
Snyggt 60-tal. Brittiskt, brittiskt. Snyggt hantverk överallt. Sedelärande historia men en massa lagom omoral däremellan. Förpackat i snygg 60-talskostym och med hantverk, gediget som en sko från Church’s.
Bröllopskaos
I all denna samling av brittiska filmer och en och en annan amerikanske indie-film så måste jag bara rekommendera en fjäderlätt och extremt fransk komedi. Ohlala! Höjda ögonbryn och pastoral, fransk landsbygd. Gester, mimik och fransk feelgood som smakar lagrad Comté, frasiga croissanter och lättdrucket lantvin. (Få inte igång mig kring amerikansk feelgood, då stoppar jag inte. Nämn inte Lasse Hallström eller Lena Olin!)

Sju stycken är väl en alldeles lagom lista. Och har ni inte Netflix finns ju Plejmo, Viaplay eller videobutiken (än så länge).

Det här var ju mest lättsamma filmer – jag var visst på det humöret idag. Jag återkommer senare med litet tyngre artilleri. För de mer djupsinniga dagarna i oktober.

augusti 11, 2015 / 3 kommentarer

Avsaknaden av finrum skapar stress

Klart och tydligt insåg jag behovet av ett finrum eller, som det sas på ena sidan av min släkt, ”salen” i helgen när jag klev in i detta svala, stilla rum. Jag utnyttjar mitt eget hem till fullo. Varje skrymsle och vrå är upptaget av lukter, aktiviteter, närvaro. Jag har tyckt att det har varit bra, liksom inte slösaktigt.

Men så klev jag in i ”salen” hos min farbror i helgen och jag insåg att jag nog bör ha en sal. Ett stillhetsrum. Där tiden stannar av. Där tankarna får plats. Där känslan av närvaro kan skärpas. Det är nog inte bara jag som ska ha ett finrum, en sal, det är nog alla.

Kan vi ha rummet inom oss?
Är det som ”sal” vi svenskar har skogen och sjöarna?
En gång i tiden var det väl kyrkorummet som gav oss det här?

(Självklart inser jag att det finns en klassaspekt här – släkten på min morssida hade minsann inga finrum, här trängdes sex personer på femti kvadrat och när de flyttade till trerummaren på Petrejusvägen så fanns det med bestämdhet inget utrymme för finrum.)

maj 19, 2015 / Inga kommentarer

Kan inte släppa….. #blogg100

Ju mer jag funderar på det, desto mer känner jag att TILLIT är en extremt viktig friskfaktor. Nu har jag inom loppet av en dryg månad träffat fyra personer/instanser som mött mig på ett sådant sätt att jag kände hur tilliten började byggas upp, sten för sten, planka för planka. Och även när jag inte pratar med dem, träffar dem så fortsätter tilliten att byggas upp, litet högre och litet stadigare hela tiden.

Det betyder att jag kan gå och lägga mig och bara släppa allt. Det är avsevärt lättare att somna då, det kan jag lova, än när saker snurrar i huvudet och jag tänker att jag bör nog säga det till den och förklara för den att…. och ringa den och mejla den och ställa det där tillrätta. Så att jag sedan kan….

Jag tror att jag snart är den lilla, lilla grodan på bilden igår som strävsamt och tillitsfullt klättrar på den stora, stora handen med tron att jag blir stöttad i min väg framåt. Och att jag snart definitivt slutar reagera som om jag var under vattnet och precis fick syn på hajen som kommer i full fart.

Så, till alla er som jobbar med oss som är i, på väg in i eller på väg ut ur utmattning, det bästa ni kan göra är att tro på, lyssna på, stötta och ge anledning för den utmattade att våga lita på.

maj 18, 2015 / Inga kommentarer

Här och nu och då #blogg100

Idag vill jag bara en sak och det är att illustrera två känslor som stridit i mig. En har länge varit i underläge men har börjat vinna mark. Senast idag togs stora kliv framåt.

Någon som vill ge sig på att tolka?

maj 15, 2015 / Inga kommentarer

Gör du inget, finns du inte #blogg100

Liv Strömquist har gjort det igen – sagt precis det jag behövde höra! I en av poddarna sa hon i en bisats att hon inte förstod sig på sådana som fotograferar. Att det nog är sådana människor som inte kan sluta jobba. Som alltid måste arbeta. På ett eller annat vis.

Det sa inte bara ”Klick” i mitt huvud. Det sa ”Kaboooommmm!!”

Javisst. Om jag fotograferar då gör jag något som lägger sig till det som kommer att finnas efter mig, det som visar vem jag var och är. På samma sätt som när jag skriver dagbok eller bloggar eller skriver på Facebook. Eftersom jag är långt bortom akutfasen i utmattningen så är det ju numera så att även om jag ligger och tittar på tre avsnitt i rad av ”Blacklist”, ”Luther” eller ”Ripper Street” så är ju metatänkandet påkopplat hela tiden:

– Vad betyder det att psykopaten får en hjälteroll i vår populärkultur?

– Vad gör vi när vi Netflix-bingear? EGENTLIGEN.

– Vad står SCA-krisen för? Är det samma groupthink som i fjortiskretsar fast utan Hollisterhoodies och med andra gummistövlar än Hunter?

– Varför har de sex mot väggen hela tiden?

OK. Jag måste helt enkelt ställa mig frågan om min egen självbild och mitt självvärde. Är de så oupplösligt förbundna med vad jag gör att även när kroppen säger NEJ och STOPP så måste hjärnan fortsätta arbeta för att jag ska ha någotsomhelst existensberättigande.

Jag tror att jag är så obildad att jag inte har en aning om hur jag ska gå tillväga när jag vilar. På riktigt.

april 5, 2015 / 2 kommentarer

Påskhelg, nu blir det litet personligt #blogg100

60-talsköket med 70-talsspis

Natur-TV. Widescreen.

Jag har massor av idéer, men ett visst motstånd mot att skriva ihop längre texter. Jag hoppas att detta är ett övergående tillstånd eftersom jag tänkt mig att slutföra utmaningen Blogg100 för tredje året i rad. Idag blir det bara en tillståndsuppdatering med bildillustrationer.

Påskhelgen tillbringar jag med Aktivisten och Pojken, i det hyrda huset. Vi har tillslut fått upp värmen, fått igång pumpen och varmvattenberedaren och så kokade jag några ägg och ”färskpotatis” samt öppnade ett par burkar köpesill. Godis har vi haft i överflöd. Påskfriden är stor.

mars 23, 2015 / 2 kommentarer

Att kriga mot adrenalinet #blogg100

Från Kyoto. Zuiho-In.*

Vi som varit där i utmattningen vet, eller bör veta att vi tidigare fört ett liv som inte var hållbart i längden. Vi måste lägga till, dra ifrån och skärskåda. Allt. Även det som är heligast för oss.

När jag kom upp från den totala utmattningen, då när jag bara låg i sängen, möjligen förflyttade mig till soffan för att där sköljas över av avsnitt efter avsnitt av ”Breaking Bad” och ”House of Cards”, så välkomnade jag adrenalinet. Å, vad det var härligt att känna ruschen igen, hjärtat som gick på högvarv, värmen i huden, idéerna som rasade genom hjärnan, känslan av att kunna gå och cykla hur långt som helst.

Men, har jag förstått, det är inte dit jag ska. Adrenalinet i sig är inget mål. Det känns häftigt just då. Men sedan kommer ju dippen, tröttheten, utmattningen som återvänder. Det är helt enkelt inte ett stabilt tillstånd. Ingenting att lita på.

För att komma ner i spänningsnivå i kroppen så har jag ju praktiserat Yoga Nidra väldigt mycket. Det är ett bra sätt att stänga ute intryck, gå in i kroppen och genom ”order” landa och slappna av. När jag lyckas slappna av ordentligt belönas jag dessutom med en honungssmakande, leende känsla i kroppen.

Men nu, när jag är mycket närmare en hållbar livsstil känns Zen-meditationen som jag lärde mig för ett drygt år sedan, så mycket bättre. Jag sätter mig på en kudde, stirrar in i väggen, ställer in 21 minuter på mobilens timer och börjar räkna mina andetag till tio. Så börjar jag om igen. De första tio minuterna tumlar idéerna och tankarna runt i huvudet, listorna fylls på och jag gör mentala noteringar om saker jag ska göra och anteckna. Sedan börjar jag långsamt bli vit i huvudet. Som om jag suddar.

Jag har märkt att om jag tänker på vissa bilder, vissa platser så är det mycket lättare att hitta ”vitheten” i huvudet. Jag fiskade fram en bild i minnesbanken från mitt bildbyråförflutna – en bild från Kyoto som Björn Keller fotograferat. En bild på en sten och runt stenen krattade vågor i det fina gruset. I tanken följer jag mönstret i gruset. Jag andas och räknar. Tanken spårar i gruset och följer stenen. Jag andas och räknar. Och vitheten, frånvaron av inspirerande, störande tankar, frånvaron av starka känslor närmar sig, infinner sig.

Och som sagt. Vissa dagar är det tråkigt som tusan att meditera. Vissa dagar landar jag inte alls. Men de dagarna blir färre och färre. För när det gäller meditation så ger övning färdighet.

* Det här är inte Björn Kellers bild. Den är hämtad från Pinterest och vem som har upphovsrätten till bilden är extremt oklart. Jag letade på Linkimages sajt, bildbyrån som säljer den tillfälliga användningsrätten till Kellers bilder, men hittade inte DEN bilden som jag har i huvudet.