Kategori: avslappning (sida 2 av 3)

april 19, 2016 / Inga kommentarer

”Jag har också varit utbränd” #blogg100 dag 50/3

(Det är november 2015 och jag har fått rejält stöd. Så pass att jag kan börja bli konstruktivt arg på folk som slarvar med uttryck och förståelse, som tror sig kunna. För vem säger ”jag har också haft en släng av cancer” eller ”i fredags kände jag av litet schizofreni”?)

Ja, det kanske du har. Eller inte.

Att ha varit sjukskriven i tre veckor för att återhämta sig från ett stressigt liv är inte utmattningssyndrom.

Att ha fått upprepade stressrelaterade panikångestattacker är inte heller i sig tecken på utmattningssyndrom.

Att inte orka göra någonting en helg eller ens en hel semester är inte utmattningssyndrom.

Men det är tecken på att du kanske kommer att hamna där. Och du – då kan du göra mycket! Du kan:

satsa på återhämtning så som du förut satsat på träning
ge dig själv en klapp på axeln varje gång du tar en långsam promenad, mediterar eller gör djupavslappning
byta till ett jobb där kulturen är hälsosam
bryta upp från en destruktiv relation
distansera dig känslomässigt från krävande syskon, föräldrar, vänner och morföräldrar
lära dig sova ordentligt och praktisera det
gå med på att kvällar och helger är till för vila
strunta i att renovera köket

Ja. Du fattar. Det går att stoppa.

Så att du inte hamnar där jag har hamnat. Jag och mina medsystrar (och -bröder) kunde tyvärr inte bara skärpa oss och vila tre månader eller besluta oss för att vi inte ville hamna i ”de utbrända tanternas förening” (som en doktor sa till en av mina vänner). Våra kroppar och hjärnor kollapsade, vi hittade inte hem, vi kunde inte gå upp ur sängen på flera månader, våra hormonsystem har varit så felkalibrerade att minsta lilla fysiska ansträngning har fått våra kroppar att dra upp i full beredskap, med totala bakslag som följd.

Så. Du har nog inte varit utbränd. Men du är på god väg att bli det. Om du inte tänker efter, gör annorlunda, rannsakar dina värderingar, slutar tänka att ”jag måste”, börjar vila.

Och låt oss som faktiskt varit där vara experterna på vårt eget mående och på vårt tillfrisknande.

april 19, 2016 / Inga kommentarer

Söndagsvila #blogg100 dag 50/2

Söndag = vilodag.

Hm.

I hur många hem gäller det?

Jag tog mig ut på en skogspromenad i vinterkylan. Isen har börjat lägga sig på sjön jag passerar. Folk jag mötte hade mössor och vantar. Solen sken starkt och snett in mellan träden.

Jag gick låååångsamt. Jag lyssnade på kyrkklockorna som ringde till högmässa. Jag tittade noga på rötter, stammar, vackert ljus, mossor och de löv som fanns kvar. Men ändå sprang tankarna iväg med koncentrationen. När jag helt stannade upp lugnade sig tankarna och jag kunde koncentrera mig fullt ut. Uppenbarligen funkar inte gående meditation något vidare för mig just nu.

Fast det var en finfin promenad. Känslan av den kalla luften i näsan, det vackra, sneda ljuset och rytmen i kroppen av fötternas steg.

Men jag hade ju inte landat så pass som jag ville. Därför la jag mig på yogamattan (går lika bra med en tunn madrass eller en tjock filt), la en IKEA-pläd över mig (får inte vara så varmt att en somnar) och lät mig ledas i en lång Yoga Nidra. Den här är för långsamma helgdagar och för kvällar i yttersta nöd. Den tar en timme, men den tar dig till en plats inom dig där du verkligen får vila.

Tankeduschen avstannade. Rastlösheten dog. Jag fortsatte vila hela dagen. I de få aktiviteterna jag gjorde. Testa!
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=i7YdT4Z1kVA&w=560&h=315]

april 15, 2016 / Inga kommentarer

Kan inte släppa….. #blogg100 dag 46/3

Ju mer jag funderar på det, desto mer känner jag att TILLIT är en extremt viktig friskfaktor. Nu har jag inom loppet av en dryg månad träffat fyra personer/instanser som mött mig på ett sådant sätt att jag kände hur tilliten började byggas upp, sten för sten, planka för planka. Och även när jag inte pratar med dem, träffar dem så fortsätter tilliten att byggas upp, litet högre och litet stadigare hela tiden.

Det betyder att jag kan gå och lägga mig och bara släppa allt. Det är avsevärt lättare att somna då, det kan jag lova, än när saker snurrar i huvudet och jag tänker att jag bör nog säga det till den och förklara för den att…. och ringa den och mejla den och ställa det där tillrätta. Så att jag sedan kan….

Jag tror att jag snart är den lilla, lilla grodan på bilden igår som strävsamt och tillitsfullt klättrar på den stora, stora handen med tron att jag blir stöttad i min väg framåt. Och att jag snart definitivt slutar reagera som om jag var under vattnet och precis fick syn på hajen som kommer i full fart.

Så, till alla er som jobbar med oss som är i, på väg in i eller på väg ut ur utmattning, det bästa ni kan göra är att tro på, lyssna på, stötta och ge anledning för den utmattade att våga lita på.

(Som jag skrev i kommentaren till förra inlägget – insikterna kommer i maj 2015. Tur det.)

april 15, 2016 / Inga kommentarer

Här och nu och då #blogg100 dag 46/2

(Stora saker är på gång. Särskilt när det gäller insikter. Vårljuset är tillbaka, jag har fått veta att jag har fått plats på Stressmottagningen. Så var det då, för ett år sedan.)

Idag vill jag bara en sak och det är att illustrera två känslor som stridit i mig. En har länge varit i underläge men har börjat vinna mark. Senast idag togs stora kliv framåt.

Någon som vill ge sig på att tolka?

april 14, 2016 / Inga kommentarer

Gör du inget, finns du inte #blogg100 dag 45/4

(Här är jag på det som verkligen varit ett viktigt steg – att inse vad vila är. Under 2015 hösten kom jag att lära mig mer. Och nu, 2016 ska jag fortsätta praktisera det jag lärt.)

Liv Strömquist har gjort det igen – sagt precis det jag behövde höra! I en av poddarna sa hon i en bisats att hon inte förstod sig på sådana som fotograferar. Att det nog är sådana människor som inte kan sluta jobba. Som alltid måste arbeta. På ett eller annat vis.

Det sa inte bara ”Klick” i mitt huvud. Det sa ”Kaboooommmm!!”

Javisst. Om jag fotograferar då gör jag något som lägger sig till det som kommer att finnas efter mig, det som visar vem jag var och är. På samma sätt som när jag skriver dagbok eller bloggar eller skriver på Facebook. Eftersom jag är långt bortom akutfasen i utmattningen så är det ju numera så att även om jag ligger och tittar på tre avsnitt i rad av ”Blacklist”, ”Luther” eller ”Ripper Street” så är ju metatänkandet påkopplat hela tiden:

– Vad betyder det att psykopaten får en hjälteroll i vår populärkultur?

– Vad gör vi när vi Netflix-bingear? EGENTLIGEN.

– Vad står SCA-krisen för? Är det samma groupthink som i fjortiskretsar fast utan Hollisterhoodies och med andra gummistövlar än Hunter?

– Varför har de sex mot väggen hela tiden?

OK. Jag måste helt enkelt ställa mig frågan om min egen självbild och mitt självvärde. Är de så oupplösligt förbundna med vad jag gör att även när kroppen säger NEJ och STOPP så måste hjärnan fortsätta arbeta för att jag ska ha någotsomhelst existensberättigande.

Jag tror att jag är så obildad att jag inte har en aning om hur jag ska gå tillväga när jag vilar. På riktigt.

april 13, 2016 / Inga kommentarer

Att kriga mot adrenalinet #blogg100 dag 44/1

Från Kyoto. Zuiho-In.*

(Nu, april 2016 kan jag skriva under på nästan allt jag skrev här. Förutom att jag är tillbaka till Yoga Nidra och har ”glömt” bort att meditera. Det här blev en påminnelse till mig själv.)

Vi som varit där i utmattningen vet, eller bör veta att vi tidigare fört ett liv som inte var hållbart i längden. Vi måste lägga till, dra ifrån och skärskåda. Allt. Även det som är heligast för oss.

När jag kom upp från den totala utmattningen, då när jag bara låg i sängen, möjligen förflyttade mig till soffan för att där sköljas över av avsnitt efter avsnitt av ”Breaking Bad” och ”House of Cards”, så välkomnade jag adrenalinet. Å, vad det var härligt att känna ruschen igen, hjärtat som gick på högvarv, värmen i huden, idéerna som rasade genom hjärnan, känslan av att kunna gå och cykla hur långt som helst.

Men, har jag förstått, det är inte dit jag ska. Adrenalinet i sig är inget mål. Det känns häftigt just då. Men sedan kommer ju dippen, tröttheten, utmattningen som återvänder. Det är helt enkelt inte ett stabilt tillstånd. Ingenting att lita på.

För att komma ner i spänningsnivå i kroppen så har jag ju praktiserat Yoga Nidra väldigt mycket. Det är ett bra sätt att stänga ute intryck, gå in i kroppen och genom ”order” landa och slappna av. När jag lyckas slappna av ordentligt belönas jag dessutom med en honungssmakande, leende känsla i kroppen.

Men nu, när jag är mycket närmare en hållbar livsstil känns Zen-meditationen som jag lärde mig för ett drygt år sedan, så mycket bättre. Jag sätter mig på en kudde, stirrar in i väggen, ställer in 21 minuter på mobilens timer och börjar räkna mina andetag till tio. Så börjar jag om igen. De första tio minuterna tumlar idéerna och tankarna runt i huvudet, listorna fylls på och jag gör mentala noteringar om saker jag ska göra och anteckna. Sedan börjar jag långsamt bli vit i huvudet. Som om jag suddar.

Jag har märkt att om jag tänker på vissa bilder, vissa platser så är det mycket lättare att hitta ”vitheten” i huvudet. Jag fiskade fram en bild i minnesbanken från mitt bildbyråförflutna – en bild från Kyoto som Björn Keller fotograferat. En bild på en sten och runt stenen krattade vågor i det fina gruset. I tanken följer jag mönstret i gruset. Jag andas och räknar. Tanken spårar i gruset och följer stenen. Jag andas och räknar. Och vitheten, frånvaron av inspirerande, störande tankar, frånvaron av starka känslor närmar sig, infinner sig.

Och som sagt. Vissa dagar är det tråkigt som tusan att meditera. Vissa dagar landar jag inte alls. Men de dagarna blir färre och färre. För när det gäller meditation så ger övning färdighet.

* Det här är inte Björn Kellers bild. Den är hämtad från Pinterest och vem som har upphovsrätten till bilden är extremt oklart. Jag letade på Linkimages sajt, bildbyrån som säljer den tillfälliga användningsrätten till Kellers bilder, men hittade inte DEN bilden som jag har i huvudet.

januari 9, 2016 / Inga kommentarer

Långsiktiga effekter av Yoga Nidra

Tyst

Det funkar.

Det funkar med Yoga Nidra.

På många sätt.

Det är som de har sagt till oss på Stressmottagningen att medveten närvaro inte är en insikt som en dag drabbar en, utan det är en färdighet som går att träna upp och som dessutom blir bättre varje gång en praktiserar den.

Jo, det är klart att det här långa jullovet har varit otroligt välgörande för mig. Jag har gått ner i varv, upplever bekymmerslöshet och välmående, har hittat och praktiserat goda vanor, haft roligt och totalmysigt med Aktivistvalkyrian och Pojken. Men jag tror inte bara att det är jullovet, jag tror att djupavslappningen som vana har fått mig att komma vidare i att vara medvetet närvarande och accepterande. Även när jag sitter och skriver och nya avsnitt av ”Clone Wars” väsnas från TV:n så blir jag inte uppvarvad, irriterad, okoncentrerad. När jag lägger mig för att sova kan det låta utomhus av helikoptrar, sladdande mopeder eller hundar på nattpromenad, men jag hör det bara. Jag registrerar men fastnar inte i ljudet, låter det inte komma in i tankarna eller gnaga på själen. Jag kan tillochmed yoga hyfsat koncentrerat med Welcome to Night Vale-avsnitt spelande från central plats i lägenheten, så att alla kan höra, oberoende om en sitter vid symaskinen eller vid köksbordet. Eller yogar i vardagsrummet.

En riktig pluspoäng med Yoga Nidra är att jag nu vet vilket verktyg jag ska ta till när Pojken ska vända tillbaka dygnet efter ett långt jullov. Han kommer ner med Yoga Nidra och somnar.

Jag lägger upp två Yoga Nidra-klipp. Det första kör jag nästan dagligen. Tyvärr är det någon som lagt upp klippet som uppenbarligen bara är ute efter annonspengar, men jag hittar inte ”original”-klippet, så håll till godo. Det andra är ett klipp där den ledda avslappningen syftar till insomning.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Ip5fA5T33iM&w=560&h=315]

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=r9jIuZ_1I8c&w=560&h=315]

januari 8, 2016 / 1 kommentar

Friskvård på riktigt?

Eller avslappning?

Sedan igår är jag inne på det här med nyårslöften och föresatser. Jag kommer att återkomma till metakommunikation igen, för det är så ohyggligt spännande. Särskilt med tanke på att jag fick en kommentar från Dr Spinn som handlade om meta-inlärning och då fick jag ihop två olika spår som jag ska fortsätta utveckla.

Men nu tillbaka, i viss mån, till det här med utmattning och stress i arbetslivet. Det är väl ingen som missat att sjukskrivningstalen på grund av stressrelaterad ohälsa bara skjuter iväg. Jag hoppas verkligen att det pågår mycket utrednings- och forskningsarbete om det här. Annars är det vi som drabbas och drabbats som får sätta doktorer, politiker och arbetsgivare på rätt spår.

Jag har funderat en del på det här med friskvård. Numera har en stor del av dem som har en anställning möjlighet att få bidrag till friskvård. Ett par tusenlappar eller mer per år för att gå på gym, simma eller få massage. En del av oss har gym på våra arbetsplatser och kanske har vi också träningspass som vi kan gå på. MEN.

Hur ofta är det de som mest är i behov av rörelse som går på passen eller kilar till gymmet på lunchen? och

Motverkar den träning som erbjuds stress eller kan den tillochmed förvärra den? Här tänker jag att de som redan är på väg mot utmattning ibland tränar extra hårt för att få bort tröttheten och känna sig som ”bra” prestationsmänniskor och därmed drar sig ännu närmare kanten mot stupet. Och att prestationspräglad träning skrämmer bort dem som ”bara vill röra på sig”.

Jag tror att folkrörelsetanken skulle må bra av att dammas av här. Alltså tanken om att det som erbjuds påverkar ALLAS hälsa. Det här är mina förslag:

Uppmuntra promenerande möten – upp till tre personer kommunicerar mycket bättre i friska luften. i dagsljus och i rörelse än i inpyrda mötesrum. Dessutom sover alla bättre och blir därmed friskare, gladare och mindre stressade.
Uppmuntra till mikropauser med rörelse, särskilt för kontorsarbetare som sitter vid datorn större delen av sin arbetstid. Finns appar för sådant och program att ladda ner i datorn.
Uppmuntra att stå upp då och då vid skrivbordet.
Uppmuntra färdigheten att slappna av djupt genom att erbjuda det som lunchaktivitet – ett pass Yoga Nidra ett par gånger i veckan i ett större mötesrum. Eller varför inte uppmuntra till att byta ut fikarasten mot en kortare meditation eller Yoga Nidra.
Uppmuntra tanken på vila och återhämtning såväl som tanken på rörelse och motion.

Vad tror du?

januari 1, 2016 / Inga kommentarer

Vila. Vila? Vila!

Gubben bara sover. Det är ingen ex-snögubbe.

Andra veckan av jullov. Jo, jag var inne en dag på jobbet, men det blev bara som en kort visit. Kollade olika mejllådor, åtgärdade några saker, fixade om med autosvaren, tittade på planerna för våren. Ingenting brådskande, inga problem att lösa. Jag tog en promenad på lunchen och gjorde en kort Yoga Nidra istället för att ta kafferast. Så inåkningen i jullovsvila fortsatte relativt ostört.

Jag känner att kroppen och huvudet är avslappnade. Inte sövda. Inte bedövade. ”Awake and alert” som rösten säger i den Yoga Nidran jag oftast kör nu. Jag är nog utvilad. Jag har lärt mig att vila. Men nej, jag är inte fullärd. Och jag vet att när vardagslivet drar igång igen, då måste jag ha full koll på hur just jag vilar bäst.

På Stressmottagningen har vi pratat mycket, mycket om vila. Om att vila ska bädda in aktiviteterna. Vi har pratat mycket om ”randiga” dagar, där aktivitet och vila blandas till en harmonisk enhet. Det är bra så långt. Men då kommer den frågan som först verkar alldeles fånigt enkel att svara på:

Vad är aktivitet och vad är vila?

Jo, det är klart. Att springa ett maratonlopp är nog alltid en aktivitet. Men att springa en lugn runda i kortaste spåret i skogen en ljum försommardag, det kan nog både vara aktivitet och vila.

Men att sova är jag inte helt säker på att det alltid är vila. Inte när tankarna springer och drömmarna bara är fasor och stress och uppvaknandena stör. Däremot är jag absolut säker på att när Yoga Nidra funkar så är det vila. Absolut.

Allt däremellan då?

Jag tror inte att det finns en och samma lista över vila som funkar för alla. Hemläxa, alltså! Jag ska försöka berätta om mina egna upptäckter så här långt. Med det vill jag påminna mig själv om att listan kommer att revideras. Helt klart. Och det hoppas jag verkligen på. Eftersom vissa saker som jag nu upplever som aktiviteter och därför måste bäddas om av vila hoppas jag kunna uppleva som vilsamma i framtiden.

Saker, händelser, umgänge där sinnena är engagerade är för mig just nu aktiviteter. Med några undantag.
Samtal med andra människor tar ofta än så länge mer än de ger. Utom med några få med vilka alla ord är sanna. ”Fatisk” kommunikation, det vill säga sådana samtal som handlar om att bara bekräfta varandra och relationen, de behöver omges av vila.
Skogen är ibland vila, ibland inte. Det beror på promenadtakt, tankarna, sällskap och väglag. Långsam takt är bättre. Mer närvaro är mer vila, rusande tankar gör promenaden till aktivitet. Sällskap är våghalsigt. Fast och lätt fjädrande underlag är bäst, halka gör gåendet till arbete.
Arbete kan vara vila. Insåg jag häromdagen. Vissa perioder i mitt liv har arbetet varit den vilsamma delen. Då har jag vetat vad jag ska göra, jag har kunnat styra och kontrollera, jag har kunnat utveckla och problemlösa och sett fram emot resultat. Medan hemlivet har präglats av osäkerhet och ständiga avbrott. ”Småbarnstiden” kallas den perioden.
Att se en dålig film som jag inte valt själv att se är INTE vila. Medan att plugga matte är vila för mig. Just nu. När jag fortfarande fattar. Jag återkommer kring matten.

Det gäller att göra sin egen lista. Ingen annan kan göra den åt dig.

december 27, 2015 / Inga kommentarer

Rutiner, vanor och jullov

Utsikt från min dagliga runda

Jag vet inte om någon märkte det. Men jag hoppade av utmaningen Blogg24. En dag var det inte roligt längre. Det var skönt att bara ge upp utan att tänka vidare på det. Mitt liv stod inte och föll med det. Min självkänsla inte heller. För min del var det en större seger att kunna ge upp den utmaningen än om jag skulle ha genomfört den.

Så började det närma sig julen och även om jag handlat de flesta klapparna till Aktivistvalkyrian och Pojken på nätet och julmaten kom i en kasse från Middagsfrid komplett med instruktioner för fyra dagar, så kände jag av julstressen. Det blev julafton och det blev juldag/födelsedag och jag kände mig lätt anfrätt om än rejält julad.

För att kunna njuta av det jullov jag kommer ha tillsammans med barnen, så tänkte jag på det jag lärt mig på Stressmottagningen och bestämde mig för att börja praktisera en del av det. Igen. För att komma ihåg, lära in och stadfästa vanorna så att de blir lika naturliga som att äta frukost (för det har jag alltid gjort. Med njutning).

sova lagom – åtta till nio timmar
promenad i skogen varje dag. Runt fyra kilometer. I dagsljus.
kort Yoga Nidra (jag kör ett klipp från Youtube som är på en kvart)
göra något utvecklande och roligt varje dag (det här återkommer jag till)
varva aktivitet och vila

Och, javisst. Jag fick ny energi. Har inte bara legat i soffan och tittat på ”Blacklist”. Har känt stor nyfikenhet och glädje över att få vara tillsammans med barnen. Orkar och vill blogga. Känns finfint, helt enkelt.

De här vanorna/rutinerna borde jag kunna ta med in i vardagen som jag ser där bakom hörnet om några veckor. Istället för fikarast borde jag kunna lägga mig i något rum med dörr och praktisera Yoga Nidra. Efter att jag ätit min matlåda borde jag kunna ta en halvtimmes promenad. Och sova ska jag ju ändå. En kvarts skrivande eller räknande (mer om det!) är ju ingen stor bit att gapa över. Och jag ska lära mig att ta mikropauser, så att jag kan vila mellan arbetsuppgifterna. Kort sagt – det borde kunna gå.

Och bloggandet då? Jo. Det får bli ibland. Vad jag tänker att jag ska skriva om:

matte. Just det. Matematik.
fick jag ordning på sovandet?
ångbåtsterapi
och en massa mer som bara försvunnit just nu.