Kategori: 70-tal (sida 2 av 7)

maj 1, 2016 / 1 kommentar

Mer om Felicia #blogg100 dag 62/2

Jag lade upp en bild på pocketböckerna jag köpt och någon mätt kommentar om vad mysigt det skulle bli att läsa allt det där. Och det är klart att det blev.

En del av böckerna har jag skrivit om, men en av dem har vållat mig en del huvudbry. ”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Av två anledningar har jag haft problem att skriva om den.

1. Min högsta chef skrev att hon tyckte att det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Då fick jag helt plötsligt tanke- och skrivstopp. Prestationsdjävulen klev in med myndiga steg.

2. Vad är det för en bok egentligen? Biografi, skönlitteratur, debattbok?

Nåja. Lika bra att ta tjuren vid hornen.

Den var lättläst.
Det mesta kändes som om jag redan läst eftersom jag läst debatten.
På några timmar var den utläst, den var ju effektivt berättad – korta, kondenserade kapitel som frös viktiga ögonblick.

Jag undrar hur det hade varit att läsa den utan all uppståndelse? Och utan att veta något om Anna Wahlgren? Det kommer jag aldrig att kunna veta.

Min egen skepsis mot Anna Wahlgren gjorde väl att jag direkt ställde mig på Felicias sida. Jag läste ”Barnaboken”, eller delar av den när mitt första barn var litet och jag kände mig ifrågasatt av boken och dessutom som en dålig kvinna och mor. Jag ställde inte ut barnvagnen på tidningspapper på altanen och lugnt satte mig vid köksbordet och skrev texter. Jag hade inte tankar på att inskränka middagarna till att bara bestå av kyckling, tomatsås och ris i små portioner. Anna Wahlgrens sätt att prata om barn att de ska in i flocken var inte i linje med mina mindre dogmatiska idéer om en bra uppväxt.

Så. Kontentan?
En intressant replik. Ett behövligt inlägg.
Läs den. Läs ”Barnaboken”, litet här och där.
Tänk själv.

april 30, 2016 / Inga kommentarer

Dags för en lista #blogg100 dag 61/2

Idag blir det en lista från mina tonår. Jag och min förlorade tvilling brukade lista tjocka och mycket läsvärda böcker. Det var viktigt att de var tjocka för det innebar en förlängd njutning.

1. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson

2. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

3. ”Scruples” av Judith Krantz

4. ”Mästaren och Margarita” av Michail A. Bulgakov

5. ”Kvinnorummet” av Margaret French

”Å, forna tider kvinnor!”. Parat med riktigt präktigt tantsnusk om den rundhyllta Wilhelmina Winthrop som blir den slanka tjusiga Billy Ikehorn som får ligga. Bredvid Rya-Rya vars inåtpekande tår hade gjort sig bättre på en spröd överklassdam men som nu badade naken och därmed beseglade sitt öde för all framtid. Medan Mira lever Mad Men-fruliv och gör uppror mot det. Och över Moskva och resten av världen svävar trickstern djävulen. Är det inte han som skipar rättvisa?

Obs! Listan är ingen topplista. Se böckerna som sinsemellan likvärdiga. I vår tonåriga värld var de det.

mars 16, 2016 / 1 kommentar

Efterrättstårta som hängt med i fyrtio år #blogg100 dag 16

Det här receptet kommer från den dåvarande kökschefen (fast det hette väl inte så) på Birgittaskolan i Örebro. Vi pratar tidigt 70-tal. Jag har för mig att den kvinnliga kökschefen varit ute på de sju haven i ett tidigare liv och att det här tårtreceptet har anor eller har inspirerats av något latinamerikanskt. Men mitt minne kan ha spelat rejäla spratt med mig. Huvudsaken är att det här är en fenomenalt lättfixad och alldeles utsökt efterrättstårta.

Riv 400 g mandelmassa.

Blanda med 4 ägg, ett i taget.

Häll smeten i en mycket väl smord och ordentligt bröad springform.

Grädda i 180-190 grader i en halvtimme ungefär.

Då har du fått en saftig och god mandelbotten.

När kakbottnen har svalnat hyfsat lägger du på en tjockt lager äppelmos.

Ställ in i kylen för att svalna ordentligt.

Vispa 3 dl vispgrädde och bred på ovanpå äppelmoslagret.

Hacka 50-100 gr mörk choklad och strö över vispgrädden.

KLART!

Ps. Jag kan tänka mig att lemon curd skulle kunna vara ett intressant alternativ till äppelmoset. Att det är något som är syrligt tror jag är viktigt. Kontrasterna, komplementen är viktiga i den här efterrätten: den tunga, mandliga kakan, det syrliga äppelmoset, den lätt fadda och söta, luftiga vispgrädden, det strama, bittra i chokladen. Ds.

mars 15, 2016 / Inga kommentarer

Rose-Maries berömda fisksoppa #blogg100 dag 15

Min (”vår” för er som vet om min tvillinglösa status) första bästis kom och hälsade på i veckan. Vi har inte setts på några år eftersom hon bor utomlands och vi har definitivt inte sovit i samma hus på närmare 30 år. Men nu sågs vi, en eftermiddag, en kväll och en morgon.

Vad skulle vi äta?

”Vet du, vad jag är sugen på”, sa Anna-Lisa. ”Din mammas fisksoppa”.

Och så kom det sig att jag för första gången på trettio år lagade den fisksoppa jag är uppvuxen med. Den har ingenting med bouillabaisse att göra, ingenting med finsk laxsoppa att göra. Det här är en riktig 70-talssoppa, tillochmed färgerna är 70-tal – orange och ärtgrönt. Den är snygg, mustig, nyttig och jättegod. Kan vara riktigt billig också.

Till tre personer och en rejäl matlåda:

1 purjolök

2 ordentliga morötter

smör

curry

cayenne eller paprikapulver

tomatpuré

1 fiskbuljongtärning

1 grönsaksbuljongtärning

vatten

torskfilé eller liknande (jag tog trepack torskryggsfilé från frysdisken)

2-3 dl gröna ärtor

räkor – en extra lyx till helgen

Gör så här:

Gör rent purjolöken och skär den i centimetersringar.

Skala morötterna och skär dem i slantar (3-4 mm)

Smält en klick smör i en gryta, lägg i purjon och morötterna och låt bitarna mjukna på ganska svag värme

Pudra över curry (2 tsk – 1 msk) och cayenne (1/2 tsk, om du tar paprikapulver kan du ta 1-2 tsk), häll i 1 msk tomatpuré, rör runt och låt fräsa litet försiktigt några minuter.

Häll på 7-10 dl vatten och buljongtärningarna.

Koka upp och låt koka lugnt i 5-10 minuter, så att morötterna har blivit mjuka.

Häll i de gröna ärtorna. Låt koka någon minut till.

Dags för torsken som fått tina litet och som du skurit i tunna bitar. Lägg ner i grytan och dra grytan av värmen. Låt stå 4-5 minuter, fisken tillagas av sig själv i den varma soppan.

Strö över en näve fina räkor som du skalat själv.

Servera med pain riche (baguette för er som är födda på 70-talet eller senare) med smör och pålägg.

mars 14, 2016 / Inga kommentarer

Istället för nudlar #blogg100 dag 14

Hungrig

Jag kom ihåg ett uttryck från mina yngre år. Sparmat. Alltså mat som inte gräver för djupa hål i plånboken. Sparmat pratades det om i Allt om Mat och på dagstidningarnas matsidor, som på den tiden publicerades en gång i veckan. På torsdagar om jag inte missminner mig, samma dag som Konsum och Ica hade sina helsidesannonser för veckans extrapriser.

Igår delade jag med mig av ett av mina långvariga recept. Som dessutom är sparmat. Kanske tillochmed spara-på-svinnet-mat. Rädda några skrumpnande potatisar och en halvdålig lök från grönsakslådan och ett utgånget ägg från kartongen längst in i kylen och vips har du räddat både kassan, världen och stoppat din egen hunger. Då handlade alltså receptet om ”Franska rårakor”.

Idag är det dags för hemlagade falaflar (eller hur en nu benämner falafel i plural). Stek dem istället för att fritera, så blir det enkelt och avsevärt mindre osigt. Mindre flottigt, också.

1 burk sköljda och avrunna kikärtor (ca 230 g avrunnen vikt)

1 hackad gul lök

1 tsk spiskummin

1/2 tsk salt

En pressad klyfta vitlök

½ dl hackad persilja

2 msk majsstärkelse (Maizena)

Mixa alltihop till en hyfsat jämn smet. Gör små biffar. Stek 3-4 minuter på varje sida så att du får en frasig och fin yta.

Jättegott att äta tillsammans med quinoa/bulgur/couscous/ris, tsatsiki eller tjockyoghurt och litet andra grönsaker. Eller i pita- eller libabröd med tjockyoghurt, sallad och andra knapriga grönsaker och kanske någon kryddstark sås.

januari 12, 2016 / Inga kommentarer

Istället för nudlar

Hungrig

Häromdagen delade jag med mig av ett av mina långvariga recept. Som dessutom är sparmat. Kanske tillochmed spara-på-svinnet-mat. Rädda några skrumpnande potatisar och en halvdålig lök från grönsakslådan och ett utgånget ägg från kartongen längst in i kylen och vips har du räddat både kassan, världen och stoppat din egen hunger. Då handlade alltså receptet om ”Franska rårakor”.

Idag är det dags för hemlagade falaflar (eller hur en nu benämner falafel i plural). Stek dem istället för att fritera, så blir det enkelt och avsevärt mindre osigt. Mindre flottigt, också.

1 burk sköljda och avrunna kikärtor (ca 230 g avrunnen vikt)

1 hackad gul lök

1 tsk spiskummin

1/2 tsk salt

En pressad klyfta vitlök

½ dl hackad persilja

2 msk majsstärkelse (Maizena)

Mixa alltihop till en hyfsat jämn smet. Gör små biffar. Stek 3-4 minuter på varje sida så att du får en frasig och fin yta.

januari 5, 2016 / 3 kommentarer

Spoiler alert!

När jag fick höra det första gången!

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

juni 5, 2015 / Inga kommentarer

Ångbåtsterapi #blogg100

Aktersalongen på s/s Storskär

Häromdagen tog jag den sista kvällsbåten in till stan ty jag skulle på galej. Det visade sig vara en ångbåt – s/s Storskär. Blanklackat trä överallt. Glest med människor. Vackert kvällsljus som föll in genom fönstren. Röd sammet. Emaljskyltar med ord som ”Damsalong” (ytterst liten), ”Damtoalett” samt ”Maskinist”.

Jag satte mig på den röda sammeten. Ångmaskinen fick hela båten att sjunga och oss som satt där också. Både ljud och känsla i hela kroppen. Rytm. Lugnande. Tryggt.

Det som jag föreställt mig som en liten trevlig tur in till stan blev en terapitimme. En stund av total närvaro. (Förutom förstås när jag Facebookade och Instagrammade en smula, jag ville ju dela med mig av lycksaligheten.)

Och jag mindes. För det visade sig att ångmaskinen också var en Madeleinekaka.

Ja mindes en sommarkväll för fyrtio år sedan när jag, min tvilling, vår kompis Susanne-med-bageriet och mamma åkte med ångbåten ”Örnen” utmed Hjälmare Kanal. Morfar var ångbåtsmaskinist och kände Uffe (tror jag han hette) som ägde ”Örnen”. De två var helt enkelt ute och finåkte. Roade sig med att köra ångbåt. Det var en liten ångbåt (jag har googlat den, den finns fortfarande) så det var bara vi sex personer på båten. Vi åkte hela dagen. Långsamt. Ibland hoppade vi av och gick bredvid båten ett tag. Vi läste. Såg landskapet glida förbi. Säkert spelade vi kort, men det kommer jag inte ihåg. Vi hade litet tråkigt, tror jag. På ett bra sätt.

Fram emot kvällen började det mörkna (kan det ha varit i augusti?) och det är här Madeleinekakan dyker upp. Jag satt med ryggen mot den varma skorstenen, kvällen började bli kylig så det var skönt att sitta där mot den varma skorstenen, jag läste, jag började bli trött. Det började mörkna (synen var avsevärd mycket bättre än nu, jag menar att jag faktiskt kunde läsa). Kvällen, kylan, värmen, ångmaskinsdunket. Kroppen mindes och plockade fram stunden när jag satt där i aktersalongen på s/s Storskär. En kväll fyrtio år senare.

maj 21, 2015 / Inga kommentarer

Litet trögt nu #tbt #blogg100

……så då kör vi litet favoriter – tvillingar och tillbakablick. Dessutom gör vi fula miner och har vått hår i ena fallet och enorma glasögon i andra fallet. Fyra år mellan bilderna, skulle jag tro.

april 29, 2015 / Inga kommentarer

Jag förstår mig inte på dagens ungdom #blogg100

Jag skickade iväg mig själv till sjunde himlen i lördags. Med hjälp av en middag.

Alltså, varför älskar de inte köttfärssås och spagetti lika mycket som vi föräldrar?

De flesta jag känner (i min ålder ner till typ 35) skulle kunna äta köttfärssås och spagetti VARJE dag. Men barnen protesterar. Har jag förstått. Inte bara Aktivisten och Pojken. Det verkar vara en utbredd oförmåga i den yngre generationen att faktiskt fatta att köttfärssås och spagetti är svaret på det mesta.

Jag tänker på lördagarna då mamma tryckte ner Kungsörnens spagetti i en stor gryta, gjorde köttfärssåsen modern genom att inte använda mjöl och så var det Felix ketchup som förflyttade middagen till himmelska höjder. Efter delade vi fyra i familjen på en halvliter Skåne-glass, den trefärgade som var rosa-vit-brun.

Dagen efter brukade det finnas rester av spagettin, nedklippt i köttfärssåsen. Frågan är om jag inte tyckte det var än mer himmelskt dag två. Med Felix ketchup såklart i den Eiffeltornsliknande flaskan. Pappa brukade smöra (jaja, margarina) en knäckebrödskiva (vi hade oftast Grovgrov, det vill säga Wasa Sport) och på den lägga de varma resterna. Det var också lycksalighet.

Men det är klart. Vi växte upp i en annan tid. I en tid av kött och potatis, fisk och potatis (i just min familj – torskblock och potatis), ris till några få rätter, exempelvis leverstuvning, så var det falukorv, fläskkotlett och hel kyckling. Stek med konserverade ärtor och morötter.

Spagettin och köttfärssåen var exotismen. Och kanske den enda rätt där barnen stod i fokus. Annars var ju maten rejält styrd från föräldrahåll.

Så. När jag tänker efter. Förstår jag mig visst på dagens ungdom. Och jag får göra köttfärssås när jag är ensam hemma eller om jag har några jämnåriga på besök.

Ps. Jag har ett bra tips på hur man gör den extra god. Ds