Vara här och längta dit

Valkyrian sa när vi gick i skymningen över Alvaret att det här är samma som att vara vid havet. Javisst, så sant. Behöver jag egentligen skriva något, du kan ju titta på bilden och förstå. Oändligheten.

Samtidigt som det här finns några hundra meter från sängen jag sover i om natten så läser jag ”Som eld” av Sara Lövestam och längtar intensivt tillbaka till skärgårdsön. Eftersom just den ön som under några år nu är ”min” skärgårdsö spelar en  viktig roll i boken. De gröna trädvalven kring stigen ner mot ångbåtsbryggan, den höga klippan vid Ryssviken där överblicken är total och skogen. Måsarna, grynnorna, de stora husen vid vattnet och de små stugorna i skogen. Allt det finns med och är beskrivet detaljrikt och med hjälp av alla sinnen.

Så jag längtar samtidigt som jag är i det här som är den öländska oändligheten. Som jag väl kommer att längta tillbaka till när jag sitter ute på ön.

Och boken då?! Så bra, så oändligt bra. Autentisk. Glasklart språk utan felskär. En kärlekshistoria, en ungdomshistoria, en berättelse om en skärgårdsö komplett med avgrundsdjupa klasskillnader och naturupplevelser som etsar sig in i själen.