Beauty is in the eye of the beholder
Det är väl så det brukar heta? Inspirerad av det uttrycket skrev jag en gång på Facebook att ”Kompetens finns i betraktarens öga”. (Och det är nu vi åker in på ålderismen utan att passera ”Nuckan”. Men vänta bara. Jag återkommer.) Jag antar att vi alla som har några år av arbetslivserfarenhet och ett hyfsat kritiskt sinnelag kan skriva under på det. Det fanns en tid då tjänster inom staten tillsattes efter strikta måttstockar – akademiska betyg och tjänsteår. Jag har hört att det fortfarande går att överklaga tjänstetillsättningar men förr i tiden fanns det möjlighet att överklaga på objektivt mätbara grunder – akademiska betyg/examina och tjänsteår. ”Personliga egenskaper – blahablaha”.
Men nu är det nya tider och har så varit ganska länge. ”Vi fäster stor vikt vid dina personliga egenskaper”, ”förändringsbenägen”, ”social kompetens” – ja, ni vet, i rekryteringssvängen används många begrepp som är väldigt svåra att mäta och som dessutom ofta har lika många tolkningar och definitioner som människor som använder dem. Vilket gör att ”kompetens” blir en flytande storhet. Som finns i betraktarens öga. Och som gör att det går att avfärda de grupper en inte vill ha i sin verksamhet på ”helt objektiva grunder”. Jag vet själv inte hur mycket ålderism jag råkat ut för, men jag skulle kunna tro att det är en hel del. För drygt två år sedan sökte jag mig vidare med stor frenesi och det var märkligt hur svårt det var att få gensvar från vissa arbetsgivare. Eftersom jag var så ihärdig hamnade jag ju tillslut i den situationen som ledde fram till det jobb jag har idag. Men ändå. Fasiken, vilken jobbig process. Och intressant nog, när ansökningarna gick via rekryteringsfirmor fick jag positiv respons i ganska många fall, men när ansökningarna gick via HR-avdelningarna på offentliga verksamheter fick jag ingen positiv respons överhuvudtaget. Noll. Zero. Nada. Och då måste jag citera igen. Idag blir det John Mellkvist som tagit tag i ålderismen och framgångsrikt har fått upp den på agendan. Han skrev på LinkedIn:
Rekryteringsbranschen vill inget hellre än att minska ålderismen, eftersom de då får en betydligt större och bättre talangbas att arbeta med. De utgör en viktig röst som påverkare av utvecklingen, men har varit i behov av fler och nya argument gentemot sina beställare.
Och beställare = HR-avdelningar och chefer. Så. Kan vi vara överens om att kompetensen fortfarande finns i betraktarens öga? Ända till HR-avdelningar och rekryterande chefer vågar ifrågasätta sina egna tillvägagångssätt, invanda beteenden samt en och annan floskel.
OK. Tillbaka till rubriken och den inledande bilden. På samma vis som att söka jobb handlar mycket om att vänja sig vid att bli bortvald så handlar ”Nuckan” om just det, att bli bortvald, att inte bli vald, att bli tackad nej till. På ofta, för den bortvalda, oförståeliga grunder. Malin Lindroth berättar om sin oförståelse, hon skriver ungefär att hon är övertygad om att just hon kunde ha blivit en bra livspartner, hon skulle gjort ett bra jobb vid sidan av någon annan, men att i och med att hon blev bortvald kunde hon aldrig ens försöka visa sin potential och kompetens.
Nu handlar ju ”Nuckan” verkligen inte bara om att bli bortvald på grunder som är oklara och därför inte kan tjäna som möjlighet till lärdom och utveckling, den handlar om att gå bortom skammen att bli bortvald. Genom att erövra det nedvärderande epitetet ”nucka” precis som HBTQ-gemenskapen gjorde med skällsorden ”bög” och ”flata” exempelvis, så kan en inta en icke-skamsen position. ”Jag är nucka och imorgon ska jag äta glass till frukost om jag vill och göra yoga, sträcktitta på ”The Handmaid’s Tale” och prata i timtal om allt med min bästa vän över några glas rött. Jag tycker litet synd om dig som måste köra dina barn till ishallen, barnkalas och bollplanen, storhandla på Willys, åka till Paradiset för att hitta delikatesser till parmiddagen och handla farsdagspresent på Mall of Scandinavia.” Men det gäller ju att upprepa det här tyst för sig själv varje dag, kanske tillochmed varje timme eftersom vi har en tvåsamhets- och kärnfamiljsnorm som är så otroligt stark, som går igen i hur vi organiserar vår vardag, våra samtal, vårt umgänge och som är grunden för det mesta som berättas om i populärkulturen.
På DNs kultursidor har jag läst två texter som behandlat ”Nuckan”. Det intressanta är att båda texterna haft en fadd smak av ”tycka-synd-om”. Den ena textförfattaren skrev som om hon ställde sig bakom Malin Lindroths strid för att erövra och ”vända” ett öknamn för den livssituation hon nu lever i och har förlikat sig med och som hon i högsta grad problematiserar på ett modigt sätt. Men. Där smög sig ändå in en unken lukt av ömkan. ”Men stackars människa som inte fått en karl och livspussel.” Den andra textförfattaren gav bara uttryck för en hopplös naivitet när hon, medan hon nu tillfälligtvis är kultursidornas unga ursäkt för att resten av redaktionen är medelålders och inte förstår sig på Snapchat, visade att hon helt utan distans själv slukat tvåsamhetsmyten/normen.
Jag tror att jag skulle kunna skriva hur långt som helst utifrån ”Nuckan”. Den väcker så många intressanta frågor. Jag skulle vilja diskutera den på fikarasterna, med risk för att bli lynchad, på vernissage och andra mingel, gärna på ett eller annat bröllop om jag nu någonsin blev inbjuden samt på de parmiddagar som jag sedan ett antal år tillbaka har diskvalificerat mig ifrån.
