Kommer någon ihåg min avrättning av Keplers ”Hypnositören”? Tryck här, annars. Min upprördhet då och min lätta avsmak inför mig själv igår har att göra med att jag mer eller mindre medvetet låter mig manipuleras. Kepler-paret är ju magnifika hantverkare, de vet exakt hur alla detaljer ska sättas ihop för att hålla spänningen på topp hos oss som söker den typen av tryckta kickar. Och, igår i efterdyningarna av julförberedelser, firad jul och födelsedag, så klickade jag runt på HBO, Viaplay och Netflix och fastnade (varför? VARFÖR??) för ”Fifty Shades of Darker”. Varför tittade jag färdigt? Djupt självförakt eller?
En extremt rik man som dessutom är snygg och har, enligt nutida ideal, en perfekt manskropp. Prinsen, helt enkelt, som har bestämt sig för en ung, mycket flickaktig kvinna som påstår sig vara självständig men som verkar sakna både familj och vänner. Många statusmarkörer visas upp; bilar, livvakter, tavlor, en jättestor segelyacht. Det där med BDSM är tillagt för att få historien att verka samtida, men i grunden finns ingenting som skiljer sig från Bröderna Grimms sagor. Huga, vilken drapa.
Mina barn bara suckade och himlade sig så att ögonen nästan fastnade när jag berättade vad jag tittat på.
– Nånting bättre måste du väl ha kunnat hitta?!
Ja. Kanske behöver jag inte leta bland det nygjorda, nyskrivna, nyinköpta? Vad längtar jag efter?
Jo. Insåg jag. Jag längtar efter den heta kvällen vid Biskopsdammarna i Moskva. Jag letar efter Pontius Pilatus med den sprängande huvudvärken.
Jag längtar efter en av mina följeslagare i livet – ”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov. Men den finns inte i min hafsigt hopkomna boksamling i bokhyllorna.
Kära samtid, jag älskar dig! Kära svenska välfärdssamhälle, jag älskar dig!
För. Jag satt på annandagens kväll vid datorn, loggade in med mitt biblakortsnummer på lokala bibliotekets sajt och laddade ner ”Mästaren och Margarita” som e-bok. Så nu befinner jag mig i den dammiga hettan vid Biskopsdammarna och i Jerusalem.
Ingen mer manipulation, här inte. Aldrig mer.
