Att göra tester är väldigt kul. Sådana där som en svarar på och så kommer det sedan ett facit. Antingen det görs på Facebook eller av en rekryterare eller av en organisationskonsult eller i en gammal Veckorevyn – alltid kul. Ibland får en reda på något nytt om sig själv, oftast blir något bekräftat och inte helt sällan får en skratta från magen. Men ändå. Det här med olika personlighetstyper är intressant. Senaste året har boken ”Omgiven av idioter” gjort att allt fler pratar om ifall de är gröna, blå, röda eller gula. Eller hur blandade de är och hur de andra på arbetsplatsen är och hur knepigt det är att samarbeta. Och nu förstår alla äntligen varför.
Typ så.
Jag började lyssna på boken ”Omgiven av idioter” och jag kände mig litet idiotförklarad för boken är vääääääääldigt långsamt skriven och extreeeeeemt utförlig och överpedagogisk. Så jag kom inte igenom boken. Men eftersom jag hade ett månadsabonnemang på Storytel eller om det var Bookbeat eller möjligen Bokus Play så hittade jag fram Agnes Lidbecks bok ”Förlåten”. Och kolla! Där är det någon som ordentligt kategoriserar människor. Skapar mentala gipsvaggor. Det intressanta är att hon får fina omdömen som skribent fast hon är så kategorisk i sin människosyn. Jovisst, när jag började läsa hennes debut ”Finna sig” så blev jag alldeles till mig trasorna i början, för hon är så cyniskt rolig. Här är ett citat som jag föll totalt för:
Det går att tillrättavisa ett barn för att det tagit all plats i soffan, men inte för att det tagit all plats i livet.
Ja, så har jag ju också känt det. Men. Så fortsätter Agnes Lidbeck att vara cynisk och att göra sin huvudperson till en figur som går igenom livet som om det är någon annan som har ritat upp linjerna. Författaren visar ingen förståelse och ingen kärlek för sin skapelse och därför blir det faktiskt platt. Jag kan också titta på folk omkring mig och tycka att de inte verkar leva sina liv som om det faktiskt angick dem och jag kan också skriva om vissa grupperingars beteende som kollektiva lögner, se checklistorna för livet exempelvis. Men det här att skriva en hel bok om en människa som författaren inte försöker förstå utan bara föraktar, då undrar jag förstås vad som är poängen.
Vad jag tycker Agnes Lidbeck gör allra bäst, det är att beskriva typiga typer. Hon kanske skulle ge sig i lag med mannen som skrivit ”Omgiven av idioter” så att de texterna blir bättre. För det är klart, skriva kan hon ju.
Mona säger:
Intressant text! Jag håller precis på med Finna sig, och undrar just varför den blivit så upphöjd. Jag har inte kommit så långt, men jag förstår mig inte på huvudpersonen, Anna. Hon har ju ingen kontakt med sina egna känslor, funderar bara på hur allt ser ut utifrån, hur en ”ska” bete sig… Författaren kritiserar alltså…? Men jag tycker, precis som du, att det är svårt att fatta vitsen med boken.
juli 17, 2018 — 6:52 f m
Issadissa säger:
Intressant att du får samma tankar som jag. Ja, det är en märklig bok och det sätter myror i huvudet på mig att den har blivit upphöjd. Både boken i sig och reaktionerna på den förtjänar att diskuteras mer.
juli 17, 2018 — 9:39 f m
Gudrun säger:
Jag mår dåligt av ”Finna sig”. Men inte riktigt av samma orsak. Jag känner att den innehåller korn av sanning, att en del ( många??) människor är så styrda av föreställningar av hur de ska vara att de går som på autopilot mot sin egen undergång. Jag skulle vilja skaka om Anna och få henne att titta på sig själv. Boken vill visa att föreställningar om hur man är kvinna kan vara enormt begränsande. Jag är inte säker på att Agnes L föraktar sin huvudperson. Hela berättelsen är ju skriven i en väldigt distanserad stil, som en slags fallbeskrivning.
juli 19, 2018 — 6:36 e m
Issadissa säger:
Å, vad roligt att det är så många som jag gillar som läst boken och har starka åsikter och delar med sig. Vilken tur att Agnes Lidbeck skrev ”Finna sig”, för det blir så bra diskussioner! Tack, kära kusin, för dina reflektioner. ”Föreställningar om hur man är kvinna kan vara enormt begränsande”. Så sant som det är sagt.
juli 19, 2018 — 7:41 e m