Jo. Jag var ju jättejobbig häromveckan när jag skrev det där med att alla jag känner, inklusive mig själv nota bene, är praktiserande klimatförnekare.
Det är bara att tugga i sig. Det är som alkoholister, narkomaner, ät- och träningsstörda, sexmissbrukare och andra som inte kan förhålla sig på ett avslappnat sätt till ångestdämpande aktiviteter och substanser – för att kunna jobba vidare med problemet måste en först gå med på att det finns ett problem.
”Hej, jag heter Eva och jag är praktiserande klimatförnekare”
”Hej, Eva”
Så. Kan vi bara gå med på att det är så? Jag vet att det är ångestfyllt. Och i veckan blev ju ångesten akut när bilden på den svältande isbjörnen passerade i nyhetsflödena. Som sagt, jag vet att det är ångestfyllt och det är kanske ingenting de flesta önskar sig mer av just i julstressen, men är det inte dags att bli litet vuxen? Handlingar får konsekvenser, eller hur? Vill vi ha en hyfsat beboelig värld att ge vidare till nästa generation eller ger vi blanka fanken i det?
Ska vi inleda julmiddagarna med:
”Hej, jag heter (ditt namn) och är praktiserande klimatförnekare” och så tar vi det därifrån. Det kanske kan bli litet livligare och sannare samtal på släktsammankomsterna, om inte annat.
Och – nyårslöftena blir ju solklara; färre eller inga flygresor, köttfria dagar (veckor? månader? år?), kompostera mera och sopsortera ALLT. Älska kollektivtrafiken, cykeln och fötterna, mät cyklade kilometer och gådda mil för miljöns skull, inte för Runkeepers skull. Snuset och maratonloppen – blaha, blaha – glöm dem, det är så 00-talet.
Vi är alla i samma läckande båt. Och det går att laga den hyfsat, i alla fall så pass att den inte sjunker omgående.
