Livsarkivet och himmelsfärden

Hade jag varit född 40-50 år tidigare och varit i den ålder jag är nu hade jag väl sett ut, eller i alla fall setts som kvinnan på bilden. Hatt, handväska, stadiga skor med liten klack, kappa, klänning, permanentlockar. Storlek 44.

Den tanken är en av utgångspunkterna idag. Den andra är det faktum att jag inledde dagen med att fylla i delar av Livsarkivet. Jag tror att jag blev uppmärksammad på att jag kunde göra det genom en annons på Facebook – tydligen anses jag vara i den målgruppen. Och det är klart, jag gjorde de digitala marknadspersonerna glada genom att efter ett tag konvertera. Nej, inte religiöst, jag loggade in. Det är en typ av konvertering, ett halleluja-moment för digitala marknadspersoner, det vill säga, sådana som jag.

Jag är ensam i det hyrda vackra huset på klippan. Katterna tas hand om de där nästan vuxna personerna som är mina barn. Jag kan låta tankarna vara mitt enda sällskap. (Och sociala medier, såklart. Något samtal måste jag ju ändå ha igång!) Jag får en försmak av hur det kommer att vara när jag bara har mig och katterna att sörja för. En försmak av livet efter lönearbetet också.  Det kommer en ny livsfas, obönhörligt.

Det finns ingen tant-identitet att smälta in i. Förresten, är dagens tant den i friluftsbyxor, i sådana fall är mitt ”på-landet”-jag redan hemma. Bra kängor har jag också. Min stadstant intar jag en mer sökande attityd inför. Är det Marianne De Geer Lindbergs orange läppstift och Diane Keatons hattar och kostymer som är förebilden?

Eller så är det yttre helt oviktigt för att tant-eran är en spirituell och intellektuell era, då livet ska handla om sanning och sökande efter visdom.

Varför började jag skriva in information i Livsarkivet då? I första hand för att jag nyligen, i mitt bok-projekt, skrev om när vi begravde min tvilling Karin och att minnet av den dagen är av förljugenhet och svek. Jag vill att min begravning ska bli ett trivsamt och sant avsked av både jag-et och vi-et.

Eftersom jag inte umgåtts i borgerliga och traditionella kretsar där folk levt enligt check-listan för livet så har jag inte varit på så många bröllop. Men eftersom folk dör så har jag varit på många begravningar. De flesta har varit obekväma historier, några få OK och egentligen bara en har speglat personen i kistan. Och himmel, vad många övergödda smörgåstårtor jag smakat på!

Åldrandet kommer inte, det pågår redan. När jag är ensam och spegelfri bryr jag mig inte, jag har inte ont någonstans, jag orkar det mesta, mina tankar är klara och jag blir bättre och bättre på att formulera mig.

En dag kommer jag att dö. Som de flesta av oss tvillinglösa tvillingar är jag inte särskilt rädd, om det finns ett ”efter” kommer jag att bli ett ”vi” igen. Men jag känner av en viss brådska, jag kan ju inte avsluta tillvaron innan jag blivit den jag är menad att bli. Och med det menar jag att vårt enda ansvar är väl att vi delar med oss av det vi lärt oss genom att leva och reflektera. Vad har vi annars varit här för? (Så vore det ju toppen om vi gjorde något gott också, såg till att göra världen bättre.)