Idag på förmiddagen fick jag veta att det som kännetecknar människor som blir mycket gamla är att de håller ångesten på avstånd. De har lärt sig att hantera oron så att den inte påverkar livet.
Det behöver inte alls betyda att man lever ett liv där man flyr ångesten och oron. Där man går in i missbruk, om det så är pengar, sex, substanser eller häftiga upplevelser. Nej, tvärtom, det handlar nog om att erkänna oron och att hantera den. Kanske så där som jag lärde mig i höstas.
- Skriv orosdagbok. Har man väl skrivit ner vad man oroar sig för blir det lättare att sortera. Då går det att se vilka orosmoment som går att hantera omedelbart, vilka som kräver mer tid och energi och vilka som är fullständigt helknäppa. För sådana finns det ju ibland.
- Oroa dig bara vid en viss tid varje dag. Eller varje vecka. Ägna dig helt åt oron då. Ge den all uppmärksamhet.
- Lägg över de jobbigare men lösbara punkterna från orosdagboken i en lista/matris. Vad kan du göra nu? Sedan? Behöver du hjälp? Fråga efter den.
- Lär dig skillnaden mellan lösbara och olösbara orosanledningar. Att stanna vid de olösbara är att skada sig själv.
Samtidigt lever vi i en tid som är uppseendeväckande sjuk, skev, våldsam, hotfull. Vi lever med hot om total förgörelse. Hur ska man kunna leva med de hoten utan att gå under av ångest och oro? Det är dagens och veckans och månadens och årtusendets stora fråga. Handlar det om att ta reda på vad man själv kan göra, göra det och sedan hoppas? Att odla potatis, vara aktivist vid utvalda tidpunkter, klappa katterna och varje dag meditera.
Hur tänker du?
