Helgläsning! Filippa Reinfeldt talar ut #blogg100

Dag 79 och inlägg 81

Jag heter Filippa Reinfeldt. Jag är jävligt trött just nu. Jag är en nyskild 3-barnsmamma som har jobbat hårt. Drömmen har spruckit och jag har ingen inre riktning just nu. Barnen är inte söta längre, de är stora och besvärliga.

Snart spyr jag på alla artiklar där jag sitter välkammad, nysminkad och leende i rosa kläder. Samtidigt är det kul att se sig sådär snygg. Jag vet att jag ska fortsätta med hemma-hos-reportagen, det är bra för partiet, bra för väljarsympatierna. Då blir det lättare att ta i med de hårda nyporna i politiken.

När jag kommer hem på kvällarna är jag in i döden trött. Jag vill bara dricka vin och somna i soffan. Men jag släpar mig ut i joggingspåret och hälsar glatt på de jag möter med mina blekta tänder. Inom mig känner jag hur jag långsamt går sönder. Jag är alldeles fast i alla måsten. Oron över barnen håller på att ta över.

En vanlig människa skulle kunna gå sönder. En vanlig människa kan gå till vårdcentralen och säga att nu behöver jag vara sjukskriven och ta antidepressiv medicin och sedan börja ta långa promenader och fundera över livet. Men jag är alldeles fast i den rosa massmediabilden. Och jag har ju varit med och skapat den själv. Fan ta mig! Fan ta Schlingmann och de andra strategerna.

Ska jag vara politiker hela livet? Är det bara det jag vill?

Jag har ingen högre utbildning. Kan jag plugga något – jag har ganska dåliga betyg från gymnasiet. Jag kan ju aldrig tjäna de pengar jag gör nu i något annat jobb.

Det var så lätt när allt gick på räls. Jag var söt och duktig och driftig. Gunnar Hökmark tog mig under sina vingar. Jag träffade Fredrik och förstod att vi hade samma driv och ambitioner och det var så häftigt att vara förälskad både i honom och i framgången. Bröllopet var precis som det jag drömt om och pojkarna kom så enkelt efter varandra. Deras allergier var ju jävligt besvärliga, men vi var ju unga och starka och hade mammor som ställde upp. Det kändes så enkelt, att vi var värda allt det goda i livet, att vi verkligen förtjänade det. Vi hade slitit många timmar, ibland dygnet runt för partiet och för det liv vi trodde på. Ett liv som jag trodde var för alla, bara vi kunde genomföra allt det vi trodde på; valfrihet och belöningar efter förtjänst. De driftigas rätt att lyckas.

Så vann vi valet. Fredrik blev statsminister och jag blev landstingsråd. Det var som ett rus, allting snurrade kring oss i partiet, vi var herr och fru Rätt. Partiapparaten backade upp oss, hjälpte till att fixa med det praktiska. De höll media på avstånd så att pojkarna och lillflickan slapp den uppmärksamheten. De skaffade fram pålitliga aupair-kandidater att välja från. De visste vilka städfirmor och hantverkare som var att lita på.

Vi var inbäddade i ett märkligt energifält. Även om jag var trött när jag kom hem efter jobbet kunde jag alltid njuta av att kramas med barnen och läsa högt för dem. Både jag och Fredrik hade kul på jobbet och vi hade alltid mycket att prata om. Livet var spännande, det hände mycket hela tiden. Vi var själva en del av själva händelsernas ursprung. Vi var med och styrde. Vilken häftig känsla! Som ett narkotiskt rus, kan jag tänka mig. I flera år.

Men så började våra åtaganden att krocka. Och märkligt nog var det alltid statsministern Fredrik som var viktigare än landstingsrådet Filippa. Skulle vi båda vara borta en kväll och något av barnen grät och kräktes så var det landstingsrådet som var mest förälder och fick stanna hemma. Första gången det hände blev jag förvånad. Andra gången irriterad. Tredje gången började jag bli avundsjuk och missunnsam. Fjärde gången hade det blivit rutin och hatet hade slagit rot.

Jag sa till Fredrik att han måste ju också ha en ersättare, precis som jag. Men då sa han:

–         Jag är ju faktiskt Statsminister. Och det förstår du väl, det finns ju bara en som jag i hela Sverige. Det är ett ANSVAR, mot hela folket, mot hela landet.

När han sa det var det som om något dog. Kanske var det gemenskapen, den som kärleken var byggd på. Det var inte ”vi” i hans värld längre, det var han och hans krets, hans stöd, hans familj. Inte ”vår”, inte ”vi”, inte ”oss”.

Vi började bråka om allt. Det blev som i en film jag såg på VHS för länge sedan, med Kathleen Turner och Michael Douglas, där de spelade ett gift par som var så förbittrade på varandra att skilsmässan hade blivit ett krig. De försökte döda varandra filmen igenom.

Så var det med Fredrik och mig. Det blev en kamp om allt. Om tiden, om prestigen, om status, om barnen, om mediautrymmet. Det var härligt att se hans hundögon illustrera dåliga opinionssiffror när jag fick visa upp mig välsminkad och i snygga outfits.

Det blev ju outhärdligt hemma tillslut. I våra livsplaner fanns det inte plats för skilsmässa. Skilsmässor var för vanligt folk, för misslyckade människor, inte för sådana som oss. Men det gick ju inte. Hela familjen höll på att gå sönder. Å, vad jag fasade för tidningsrubrikerna och skriverierna. Vad skulle de komma att spekulera om? Snaskiga otrohetsaffärer, porrsurfande eller att någon av oss skulle komma ut ur garderoben som homosexuell. Men Schlingmann manipulerade skickligt som alltid.

Men hur ska jag orka nu? Var ska jag hämta min kraft ifrån? Pojkarna är tonåringar, de säger ibland att de hatar mig. De har sina umgängen, andra arroganta unga män med märkeskläder och bakåtkammat hår. Min dotter börjar bli stor, snart behöver hon inte mig för mycket annat än pengar och skjuts.

Vem är Filippa Reinfeldt?

”En kändis bakom ytan”
Skrivövning 6
Eva Adeen