The one and only Stanley. Här i ”Burlesque”
När jag slaviskt följde ”Murder One” på 90-talet kunde jag inte föreställa mig att mannen som spelade den manipulative och ondsinte Richard Cross skulle komma att bli en av mina favoritskådisar. För finns det någon som kan spela bästa, finaste, roligaste, innerligaste maken och pappan (”Easy A”), underbart bögig kostymör och gay bff till Cher (”Burlesque”), groteskt cynisk programledare och publikdomptör (”Hungergames”) och hårt arbetande, extremt inkännande, trött och moraliskt föredöme (”Spotlight”). Och göra det alldeles trovärdigt. Roligt när det ska vara roligt, engagerande när det ska var engagerande.
Och det här var bara några få exempel. Jag blir så glad varje gång jag ser hans namn i en rollista, då vet jag att i alla fall en roll spelas väl och med övertygelse. Det är tur att han är så in i bängen produktiv också.
Som Mitchell Garabedian i ”Spotlight”.
Förresten. Jag kommer att återkomma till Stanley Tucci i ett inlägg som handlar om manliga skådespelare och åldrandet. Jag har haft anledning att tänka över det eftersom åldrandet far fram med oss alla på väldigt olika sätt. För vissa är åldrandet som anstormande orch-armé, för andra som en mild bris som mejslar fram personlighet och karaktär. Och nu är vi på ytan. Helt på ytan. Hud och hår och kroppshållning.
Äsch. Det är visst inte slut ännu. Måste bara få in en bild till. Från ”Easy A”. Se den.
Mysiga pappan i familjen vi alla borde fått växa upp i.
2 pingbacks