Någon som minns Lehman Brothers?
Någon som kommer ihåg Finanskrisen 2008?
Jaja. Den var där. Jag lovar. För den finns på film. På Netflix. Alltså på riktigt.
Så, ta en helkväll. Poppa popcorn och ta fram en dunk vin. Bubblet, snittarna och chateau-vinet är för andra typer av kvällar. Ikväll handlar det om att ibland går världen rejält åt pipsvängen. Titta på:
”Margin Call”
”The Big Short”
”Waffle Street”
Och förresten. När du tittat färdigt på de här tre, kör ”Margin Call” en gång till. Om du pallar. Vill du sluta med ett visst hopp om mänskligheten och litet feel-good-känsla som du tar med dig in i drömlandet så stoppar du efter ”Waffle Street”.
Det här är tre helt olika filmer. ”Margin Call” blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser den. Musiken. Bilderna. Replikerna. Referenserna. (De där ”Easter Eggs” som jag lovat att återkomma till. I den här filmen refereras till ”Apocalypse Now” (helikoptrarna som blivit ikoniska) och till ”Blade Runner”.) Skådespeleriet. (Stanley Tucci – halleluja! Han förtjänar ett helt eget blogginlägg.) Jag känner mig intelligent när jag ser den. Som i motsats till manipulerad eller förförd. Som om jag bjudits in till något och fått tänka själv.
Naturligtvis är berättelsen hårresande. Eftersom det som ledde fram till Finanskrisen är hårresande. Filmen berättar om extremt cyniska människor. Onda? Nej, inte särskilt. De har iakttagit, agerat efter egen vinning och använder sin position för att komma ur de kriser de varit med och skapat så smärtfritt som möjligt. Men direkt ondskefulla? Nej. Tyvärr inte. Då vore allt så mycket enklare.
”The Big Short”. En film byggd på en bok. Jag har inte läst på om boken, men jag har en känsla av att det är en journalist som skrivit den. En journalist som nosat upp olika personer i utkanten av finansbranschen som sett bostadsbubblan formas och bolånemarknadens kollaps närma sig. De personerna får uttrycka sin frustration i filmen, men mest handlar det om ifall de ska kunna tjäna pengar på sina dystopiskt realistiska spaningar och förutsägelser. Som sagt, huvudpersonerna är marginella figurer i finansbranschen och de blir än mer marginaliserade av att de förutspår Domedagen. Deras kollegor och chefer skrattar åt dem. Fastighetsmäklare och låneförmedlare (en av dem är förresten Schmidt från ”New Girl”, komplett med bländvit tandrad och extremt överlägsen douchebag-attityd) tittar på dem med blicken som de eviga vinnarna alltid har givit de eviga förlorarna.
Det här är en mer undervisande film. Litet yxigare. Gjord med mycket goda och hedervärda avsikter. Slutet är en smula rumphugget. Men filmen passar alldeles utmärkt för den här kvällen.
Som tredje och eventuellt sista film kör du då alltså ”Waffle Street”. ”Förlåt, jag var inte med på det här på riktigft och egentligen är jag en stand-up-all-American-guy som tror på varje människas rätt (i Amerika) att skapa sin egen lycka. Det är själva kontentan i filmen.
Den är full av klyschor (kolla bara Danny Glover som väldigt glad n…., ja, du fattar vad jag menar) men gullig. Bra om en vill kunna somna utan grubblerier och utan fara-på-taket-känslor.
MEN. Är du av den hårda skolan som inte vill dra rosa gardiner framför tillvaron – avsluta kvällen med ”Margin Call”. Strunta i de sista glasen vin, öppna fönstret för att få in litet frisk luft, håll hårt i ditt sällskap, husdjur eller snuttefilt. Tänk som Scarlett O’Hara: ”Tomorrow is another day”.
