Från en dag till en annan. Not. #blogg24

Frågetecknen är mina egna – borde det ha gått att stoppa nedstigningen här?

Den här kurvan har vi som gått på Stressmottagningens program fått ritad för oss flera gånger.

Den beskriver en första fas (som kan innehålla de där tre-veckornas-sjukskrivning-för-att-vila-bort-det värsta-skoven, du som följer bloggen vet vad jag åsyftar. Läs annars här och här). Det vill säga en lång, lång period då många tecken finns på ohälsosam stress, obalans i livet och en allt större oförmåga att hantera livets påfrestningar. Ibland kommer perioder med extrem trötthet, men som det ändå går att vila sig ur på några veckors sikt. Har en då en bra arbetsgivare, omtänksam familj, vänner och anhöriga och en egen förmåga att känna efter och att säga ”nej” och ”stopp”, då går det att stoppa förloppet här.

Kan en inte bryta trenden går det utför. Efter några dippar och perioder av extrem trötthet och/eller smärta då en kanske vilar eller inte så kommer mötet med väggen. Det totala raset. Då en inte hittar, då en inte kommer upp ur sängen. Då en blir liggande.

Det röda krysset. Dagen, den exakta tiden då det hände. De flesta av oss kan säga att DÅ, då brast livet.

Efter Dagen då allt brast är det bara vila som gäller. Under en lång period. Vila, vila och vila. Försök att få litet dagsljus, se till att du får mat och dryck i dig.

En dag, efter någon eller några månader, kommer du att orka litet mer. Försök att gå ut, se till att få mat och dryck i dig. I bästa fall har du nu kontakt med en väl fungerande vårdapparat som hjälper dig att börja komma tillbaka till ett vanligt liv. Och då kan kurvan börja svänga uppåt. Med myrsteg går det framåt. Hemma kan du göra litet. Kanske kan du återse din arbetsplats. Korta aktiviteter ska omslutas av vilopauser. Även om du har stöd av familj, vänner, vårdapparaten och arbetsgivaren kommer vägen tillbaka att gå i vågor. Räkna med bakslag! Även om det känns som om du då halkar tillbaka till Dagen, så är det inte så. Bakslagen blir kortare och mindre djupa.

Vi håller den här bilden inom oss, vi som har gått på Stressmottagningen.

Nu delar jag den här, för att fler ska kunna visa den för sin familj, anhöriga, vänner, kollegor och arbetsgivare. Jag fortsätter med min forskningsexpedition för att göra utmattningssyndrom synligt, förståeligt och mindre skambelagt. Imorgon tänker jag skriva frågor som jag tänker ta reda på svaren till.

Se det här inlägget som en adventskalenders första lucka.