Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga
Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?
Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett, bättre självkännedom. Till att börja med.
1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.
2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.
3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.
4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.
Nänä. Det får räcka för idag.
Freja säger:
Min första krasch är det snart 11 år sedan, den tog det drygt 1,5 år att komma tillbaka ifrån, och då kom jag tillbaka till ett jobb som skulle försvinna, så när jag erbjöds ett annat var det bara att bita ihop och köra heltid på det. Inte bra alls, förstås. Så, min andra krasch kom för drygt fem månader sen, och det känns som att jag aldrig kommer att återhämta mig den här gången. Jo, jag gråter inte hela tiden längre, men jag har absolut ingen ork, och de där bakslagen kommer varje dag… J
ag tror som dig, det är massor av saker som måste samverka för att vi ska kunna bli bra, och det viktigaste kan vi inte påverka, för det är hur arbetslivet ser ut i dag. Färre personer ska göra mer, och hela tiden jobba ”smartare”, fast utrymmet inte finns.
Jag är inte alls den typ som blir sjuk så här, jag har alltid varit duktig på att säga nej, sätta gränder, göra saker tillräckligt bra. Jag gillar inte heller att det talas om ”typer”, för det är att lägga skulden på den som faktiskt reagerar på ett helt naturligt sätt på ett onaturligt arbetsliv.
Så, om en nu är en ”duktig flicka”, det har i så fall arbetsgivaren med glädje utnyttjat innan en blev sjuk, och gett fler och fler uppgifter, bara för att sen säga ”Du skulle sagt nej….”.
augusti 1, 2014 — 8:03 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Det är så många obalanser…. På alla nivåer.
Det ser ganska mörkt ut.
augusti 3, 2014 — 7:51 e m
justnuidag säger:
Ligger ett år efter dig, kraschade i början av sommaren. Känns bra att läsa dina ord, ger mig lite hopp om att vara normal. Att någon annan satt ord på hur jag känner för just nu orkar jag inte själv.
augusti 1, 2014 — 9:30 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Tänk att jag kan vara till någon hjälp! Det känns bra, även om anledningen till det inte är bra. Jag är tillbaka på något sätt, men jag vet att jag måste ta det ytterst försiktigt.
Både fysiskt och psykiskt går tillfrisknandet i vågor, men ändå framåt. Så har det varit för mig och jag har sett det dokumenterat också. Hoppas på det för din del också.
Tack för kommentaren.
augusti 3, 2014 — 7:48 e m
omniundrar säger:
Instämmer också i att det är skönt att läsa när man inte orkar skriva, tänk att så mycket kan vara lika när man är unik! Min kropp satte stopp innan semestern, jag börjar inse att jag har en lång väg tillbaka…. Länkar gärna hit om jag får.
augusti 20, 2014 — 8:12 f m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Länka gärna. Det är ju ett kollektivt forskningsarbete vi bedriver. Ha det bra!
augusti 20, 2014 — 11:13 f m