Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: mars 2016 (sida 2 av 7)

mars 29, 2016 / Inga kommentarer

Tillbaka till listan #blogg100 dag 29/2

DSC_0720

Det kommer en sommar. I år med en riktig semester.

Tillbaka på jobbet. Tillbaka till listan.

Punkt fem och sex tar jag ihop till en bloggpost. De handlar om att det finns intresserade, kunniga, engagerade och fantasifulla människor på Försäkringskassan, inom vården och på andra ställen som kan bidra. Som kan stötta och hjälpa till med insikter. För stressjukan är ju ingen sjukdom eller åkomma som enkelt kan opereras eller medicineras bort. Det mesta jobbet måste den sjuka själv göra. Låter konstigt, eller hur? Den sjuka ska läka sig själv. Eller hitta en ny vinkel, ett nytt spår.

”Det är inte du som är sjuk. Det är samhället.” Sa någon. Då kunde jag släppa skammen över att ha dragit på mig detta eländiga tillstånd. Ett tag. Så pass länge att jag fick ett nytt perspektiv, kom ur den djupa skamgropen ur vilken det inte finns några vägar ut.

”Tänk dig att du i varje situation har gjort precis det du just då har förmått.” Sa en annan. Då kunde jag blicka framåt istället för att älta de situationer jag ändå inte kunde göra något åt eftersom de ligger i det förflutna.

”Det är inte de lata som blir utbrända.” Okej, jag har inte latat mig till stressjuka. Det kanske är så att jag haft omöjliga krav på mig, egna och andras. Kanske kan jag titta så på det som skett, titta på mina att-göra-listor med ett kritiskt öga, både listorna på jobbet och listorna hemma.

”Du kommer att bli frisk.” Det sa både Försäkringskassans handläggare och stressterapeuten. Det behövde jag höra från dem båda två.

Så är det verkligen inte bara med ord som läkningen, omorienteringen har gjorts. Jag har fått djupbehandlande massage och varit på Rosenterapi. Att låta kroppen känna känslor i en trygg miljö utan att gå via orden har varit absolut nödvändigt. För en ordorienterad människa som jag är det alltför lätt att bygga historier som tillochmed jag köper med hull och hår.

Nu, ett halvår efter att jag tog slut så jobbar jag 75%. Jag har långsamt börjat återgå till mina gamla arbetsuppgifter. Imorgon ska jag gå på ett gruppass på lunchen i vår träningslokal. Det blir första gången på ett halvår som jag är med på det. Jag tolkar det som ett friskhetstecken.

(2016 års jag säger till 2014 års jag: ”Nu är du fel ute! Cirkelträningen ska du skippa.” Men skulle 2014 års jag ha lyssnat? Nej. Å, nej.)

mars 29, 2016 / Inga kommentarer

När allting snurrar är det tur att det finns gravitation #blogg100 dag 29/1

sensommar_och_vässarö 185

I sommar kommer jag tillbaka

Punkt sju på listan – zazen. (Men var tog punkterna fem och sex vägen, frågar naturligtvis vän av ordning. De kommer, svarar jag, men den här posten behövdes skrivas först.)

Kroppen och själen hör ihop. Som sagt, det har jag förstått mer än någonsin i år. Om själen inte har någonstans att vila, då går kroppen också på överväxel. Om kroppen inte kommer till ro ens när man sover, då är själen ute och fladdrar mest hela tiden och det blir dåliga beslut. Om allt.

Vi lever i en makalös tid. Den är så spännande och så fylld av intryck. Det går att ta in och ta in, låta sig inspireras och låta tankarna spinna loss och flöda fritt. Aldrig att jag har tråkigt längre.

Tråkigt finns ju inte. Och det är en del av problembilden, tror jag. Åtminstone för egen del.

För att känna efter och förstå hur stillheten och inåtvändheten kan vara framkomliga vägar ur stress och utbrändhet så anmälde jag mig till en introduktion i zazen, zenmeditation. Fyra timmar. De avslutades med att vår lärare sa:

– Nu kan ni allt. Ni är välkomna att lära er mer, men nu kan ni det väsentliga.

Det väsentliga var att avsätta en viss tid varje dag, hitta en sittande ställning som går att hålla i tjugo minuter, att ha en oinspirerande vägg att titta på och kunna räkna till tio.

Och att stå ut med tråkigheten. Den smygande ledan.

Sedan tre veckor tillbaka så mediterar jag på detta enkla sätt, tjugo minuter varje morgon. Det funkar. Sinnet blir klarare, prioriteringarna enklare, kroppen hinner med.

Innan dagen kör igång med tidning, TV, Facebook, tweetdeck, Instagram, jobbet, cykling, möten, Facebook, telefon, barnen, telefon, lunch…………… Och därför måste själen och kroppen hitta rätt igen nästa dag. Och dagen därefter. Och dagen därpå.

(Ack, om det varit så enkelt. Skriver jag nu 2016 om mina förnumstiga men mycket goda råd från 2013/2014. Ska nog meditera litet idag. Det senaste halvåret har jag bara använt mig av Yoga Nidra. Det är liksom enklare. Man bara lägger sig ner och lyssnar. Zazen kräver litet mer.)

(Till nytillkomna läsare – här är länken till den första bloggposten om utmattningen. Sedan ligger inläggen som en följetong, det är bara att klicka sig vidare, inlägg efter inlägg för att följa med på färden. Genom insikter och blindskär, genom frågor och en del svar, genom bakslag och framsteg.)

mars 28, 2016 / Inga kommentarer

Att våga lita på #blogg100 dag 28/3

DSC_0650

Målet: lunch!*

(Usch, den där skammen. Det är egentligen det viktiga innehållet i den här posten. Skammen. Men också insikten om hur mycket enklare livet blir med tydliga, gemensamma och engagerande mål. 2016 års kommentar på 2013 års inlägg.)

Punkt fyra på listan över viktiga ingredienser i mitt återtåg till livet.

Utan den rutin som finns på HR-avdelningen på min arbetsplats undrar jag hur mitt tillfrisknande skulle ha sett ut. Eftersom jag skämdes så över mina tillkortakommanden och överhuvudtaget över att vara till besvär så var det nödvändigt att någon annan sa till mig vad jag skulle göra. Det handlade om rak ordergivning:

1. Stanna hemma! Först.

2. Börja närvara på arbetsplatsen! Efter ett tag.

3. Kom långsamt in i ”vanliga” arbetsuppgifter.

4. Inga dead-lines. På ett bra tag.

Att släppa taget och våga lita på, det var stort för mig. Det är inte för inte som utmattningssyndrom och många andra psykiska besvär kallas för ”tillitsbristsjukdomar”.

*Tänk om arbetslivet alltid var som på bilden: ett tydligt mål och en självklar arbetsgrupp som tillsammans tar sig dit. Det är enklare i Scouterna än i resten av verkligheten. Att åka på scoutläger var det första stora steget mot tillfrisknande, som jag skrev om i en tidigare post.

mars 28, 2016 / Inga kommentarer

Hemligheter kan döda #blogg100 dag 28/2

DSC_0329

Skammen kan äta upp en inifrån

(Nu 2016 känner jag mig ganska stolt över att jag 2013 hade fattat en hel del. Men som sagt – annat hade jag fått helt om bakfoten. Det kommer, kära läsare, det kommer.)

Punkt tre på listan – att våga berätta. Och ta emot andras berättelser.

När jag började blogga om stressjukan, då var det som att öppna en dammlucka. Istället för att jag satt hemma i min ömklighet och kände mig ensam och skämdes för att jag inte orkade delta i det vanliga livet, så upptäckte jag att det fanns många som jag. Ja, vi var tillochmed en egen och ganska stor gemenskap. Var och en med sin unika berättelse men samtidigt fanns det många likheter. Det fanns stöd att få. Råd att få och dela med sig av. Insikten om att det här var ju verkligen inte en samling förlorare. Tvärtom.

Men så länge vi satt utspridda, isolerade, begravda i trötthet och skam, då hade vi inte mycket att komma med och inte så mycket energi att ta oss upp från eländet heller. Som tur är finns Internet. Som tur är finns Facebook. Som tur är finns LinkedIn. Som tur är vågade jag yppa litet om mitt trista tillstånd. Som tur är finns goda vänner och kontaktnät som kunde berätta att ”prata med henne” och ”med henne”, ”hon har också….”. Väldigt många ”hon”. Bara en ”han” än så länge. Men det förtjänar egna, långa bloggposter.

Du är inte ensam.

Försök hitta några andra. Det är från dem du kommer att få bästa hjälpen.

För det handlar inte bara om att hitta sätt att hantera stressen eller att vila sig frisk eller ”sluta-med-listor”, det handlar mycket om att ha koll på sina rättigheter (inte alltid så lätt när skammen styr) och på sina skyldigheter, det handlar om att få praktisk hjälp från arbetsgivare, Försäkringskassan, vårdapparaten, facket, det handlar om att veta vad man ska göra när någon av de instanser som bör ställa upp inte gör det. Här kan andras berättelser och erfarenheter vara till stor nytta, de kan vara ovärderliga. För det är mycket att hålla reda på och ingen annan sköter det åt dig. Trots att det egentligen är det du behöver.

Så – våga berätta.

Ps. En mycket bra artikel i Svenska Dagbladet om den vanligt förekommande oförmågan hos män att tala om att de mår dåligt. Och vilka katastrofala konsekvenser det kan få. Ds.

mars 28, 2016 / Inga kommentarer

När allting är i obalans visar kompassen fel #blogg100 dag 28/1

DSC_0245

Tänk om själen alltid var lugn och grundad.

(2016 års jag kommer inte alltid att vara helt ense med 2013 års jag. Men här är vi fortfarande helt överens.)

Punkt två på listan över viktiga insatser för tillfrisknande. I mitt fall. Yoga nidra – djupavslappning.

Själen och kroppen hör ihop. Det har aldrig varit så tydligt för mig som under det här året. Genom att få lugn i kroppen kan jag också få stillhet och fokus i tankarna. Och tvärtom.

Därför var det ingen toppenidé att ge sig ut och springa när jag kom hemcyklande efter jobbet i våras. När stressen pressade ihop tankarna till kaosartade nystan och när alla intryck samtidigt bombarderade mig, ofiltrerade. Då gav jag mig ut och sprang och lyssnade på spännande ljudböcker istället för att lyssna på kroppen. Big mistake!

Jag är ju inte hundra på att jag inte kommer att göra samma dumheter igen, men jag hoppas verkligen att jag lärt mig en hel del. Och som jag kommer att ta till tidigare. Och kanske inte när skadan väl är skedd utan så fort jag känner av det minsta symptom.

Yoga nidra. I mitt fall tjugo minuter om dagen. En inspelad mansröst som bryter på danska leder mig att fokusera på olika delar av kroppen och sedan på andningen. Litet naturljud och pling-plong i bakgrunden. Inga subliminala meddelanden. Inget hokus-pokus. Jag låter kroppen slappna av medan medvetandet vandrar runt.

Igår morse hade jag väldigt svårt att ta mig ur sängen, hade sovit ytligt och rapsodiskt. Frukosten smakade urk, så trött var jag (i vanliga fall älskar jag att äta frukost). Hela jag var som om någon hade ställt om både klocka och kompass. Det var knappt att jag trodde att jag skulle kunna ta mig iväg till jobbet.  Kaffe? Magen vände sig vid tanken. Yoga nidra? Värt ett försök.

Jag la mig ner i tjugo minuter. Lyssnade, slappnade av, kroppen somnade men inte medvetandet. Dagen funkade sedan.

Just den cd:n jag använder mig av är en klassiker från Skandinavisk Meditation och Yoga Skola och cd:n finns bland annat på adlibris.

(Till nytillkomna läsare – här är länken till den första bloggposten om utmattningen. Sedan ligger inläggen som en följetong, det är bara att klicka sig vidare, inlägg efter inlägg för att följa med på färden. Genom insikter och blindskär, genom frågor och en del svar, genom bakslag och framsteg.)

mars 27, 2016 / Inga kommentarer

Linas matkasse borde skrivas ut på recept #blogg100 dag 27/4

linas

De här rotfrukterna i ugn serverades till fyllda lövbiffar med salviakräm och parmesan. Alla applåderade.

När jag för några dagar sedan skrev om vad som hjälper mig tillbaka till ett liv i hyfsad balans så skrev jag ”Linas matkasse” högst upp. Nu är det ju inte så att listan är en slags topplista utan de olika punkterna är lika viktiga.

När jag sprang in i väggen i full fart och blev liggande i några månader var allting omöjligt. Hade jag två saker att göra en dag var det en sak för mycket. Att prioritera och strukturera dagen var nästan en omöjlighet till en början. Ändå måste man ju, när man har barn se till att det finns mat.

I många barnfamiljers liv innebär maten en stressfaktor. Eller rättare tre stressorer:

  • Komma på goda, uppskattade och nyttiga maträtter
  • Handla till dessa goda, uppskattade och nyttiga maträtter
  • Övertyga alla familjemedlemmar om att maträtterna är goda och nyttiga

Visst går det att köpa Billy’s pizzor och Gorby’s piroger och frysta hamburgare men då spökar det dåliga samvetet som gäller att ge sina barn hälsosam mat som bygger kropp och karaktär.

När jag började med Linas matkasse (jag har inte testat några andra liknande leverantörer) för några månader sedan blev jag förundrad över hur denna hemlevererade kasse med råvaror samt broschyr kunde underlätta tillvaron på ett genomgripande sätt.

  1. Om barnen inte gillar maten är det inte jag som är den skyldiga, det är Lina. Fast det har hittills (tre leveranser senare) inte hänt
  2. Jag slipper planera (sparar mental energi och tid)
  3. Jag slipper handla (sparar tid)
  4. Jag slipper kånka (sparar fysisk energi)
  5. Det blir mat över till lunchlådor
  6. Det blir roligare kring maten – vi betygsätter och diskuterar förbättringar och skriver in i receptbroschyren
  7. En massa bra idéer för att få in mer grönsaker i maten

Jag tycker att jag härmed har levererat ett stort antal argument för att hemlevererade matkassar ska kunna skrivas ut på recept precis som man nu för tiden kan få fysisk aktivitet på recept.

(Det här är ett inlägg där jag nu, 2016 tycker att allt jag skrev då, 2013 är absolut korrekt.)

mars 27, 2016 / Inga kommentarer

Utmattningssyndromet – några månader senare #blogg100 dag 27/3

våren

Ljus och skuggiga partier. Mest ljus.

(Issadissa 2016 håller inte helt med Issadissa 2013. Men det får jag återkomma till. Det viktiga just nu är att jag publicerar det jag skrev oredigerat.)

Jag är på väg tillbaka till ett liv med energi. Jag hoppas att jag inte är på väg tillbaka till det som var, för det funkade ju inte i längden. Jag hoppas att jag har förändrat vissa saker i livet så att jag kan hantera det som händer och sker på ett bättre sätt.

Det som hjälpt mig allra mest hittills:

1. Linas matkasse

2. Djupavslappning – yoga nidra

3. Att outa (gå ut med) mitt tillstånd och därmed inbjuda till samtal och möta andra som är eller varit i samma situation.

4. En rutinerad HR-organisation på jobbet

5. En bra kontakt på Försäkringskassan

6. Ett knippe bra terapeuter och behandlare som alla kommit med pusselbitar

7. Zazen – regelbunden zenmeditation

8. Eget skrivande

Jag tror att det finns en anledning att behandla var och en av de här punkterna med ett eget inlägg. De förtjänar mer än att bara nämnas i en lista.

 

mars 27, 2016 / Inga kommentarer

Energi i november – är det möjligt? #blogg100 dag 27/2

DSC_0332

Skeppsholmen i Stockholm. 9:e november förra året.

(Vissa dagar var ju bättre än andra, det är klart. Jag ville så gärna känna mig normal, jag villevilleville att allt skulle bli som förut. Skriver jag nu, 2016 om inlägget från senhösten 2013,  fem månader in i utmattningen och tänker ”ha, skönt att jag inte visste hur det skulle bli!”)

Dagarna är inte långa, det är ljust mellan 8 och 4 på eftermiddagen. Det börjar bli kallt. Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid.

MEN. Jag orkar igen. Det är en makalös känsla. Och jag skrattar ganska ofta. Och trivs när jag är på jobbet. Särskilt igår när kunde bjuda på kardemummakaka (å, vad enkelt det var att baka den!) och idag när fnissen inte kunde hejdas när de virala spin-off-filmerna efter Volvo Trucks Van Damme-reklamfilm började komma. Nota bene, det var inte bara mina fniss, det kom från alla på avdelningen, inklusive konsulten.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Det var originalet. Och här kommer en variant från TV-seriernas värld:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EMlpiey20b8&w=560&h=315]
En norrländsk variant:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hc6qakzCE4k&w=560&h=315]
Och från en webbyrå eller liknande som hade litet tid över och kände att DET HÄR, det var bara att hoppa på:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wltWAcuXV_I&w=560&h=315]
Upp och stretcha allihop, är detta den nya Harlem Shake?

mars 27, 2016 / Inga kommentarer

Utvärdering – daglig djupavslappning #blogg100 dag 27/1

DSC_0171

Morgonrodnad.

Någonting har skett. Jag har ett annat lugn och ser ljusare på framtiden. Jag är inte kroppsligen ständigt beredd på angrepp. Ibland, i alla fall, pratar jag långsammare.

Det är möjligt att jag inte kan tacka Yoga Nidra-rutinen för alla framsteg, bland annat har jag träffat en ny doktor som var intresserad, ansvarstagande, kunnig, lyssnande och konstruktiv (ganska ovanlig, alltså) men ändå så tror jag att dessa futtiga 20 minuter dagligen av djupavslappning gör mig bättre beredd på vardagens stress och överraskningar.

Yoga Nidra – stressjuka 1 -0

När jag började med yoga för 15 år sedan och berättade om det för min morbror, den egensinniga, drastiska sjöbusen, då frågade han:
– Har du börjat levitera?

Jag vet inte om han vet mer om yoga nu för tiden, men nej, bästa morbror, ännu har jag inte lärt mig att levitera (=lyfta från marken) men yoga nidra-rutinen har i alla fall givit mig andliga stödstrumpor.

mars 26, 2016 / Inga kommentarer

Hur ofta sker förändring? Om att jobba i en digital verklighet. #blogg100 dag 26/4

Efter att ha diskuterat med flera som jobbar med digital kommunikation och som känner igen sig i känslan av utmattning så känns det angeläget att försöka förstå varför vi som jobbar i den digitala delen av världen kan vara litet extra utsatta för stressorer. Det jag skriver här är inte specifikt för någon jag samtalat med och det finns ingen anledning att söka företagen eller organisationerna bakom exemplen. Se det som ren fiktion, men också som intressanta tankeexempel.

Jag börjar med en enkel fråga: varför kan det vara stressande att jobba med digital kommunikation?

Kanske för att spelplanen ändrar sig ständigt.

Och/eller för att arenorna flyttar på sig hela tiden.

För att planeringshorisonten i de flesta organisationer och företag är fortfarande på minst ett års sikt.

För att förändring är jobbig för de allra flesta. Särskilt när det gäller arbetslivet.

Blev det tydligare? Nä, förstår det. Jag tror jag måste ta ett par exempel:

Exempel 1

Vi tänker oss företaget Pling-plong som gör kläder och accessoarer som riktar sig mot en målgrupp bestående av tjejer mellan 14 och 25 år. 2011 satsade man på allvar på företagets Facebook-sida som ett ställe både för kundkontakt och marknadsföring. Försäljningen sker sedan på hemsidan. När planeringen inför 2013 satte igång på allvar under våren 2012 la man i budgeten en stor peng på att vidareutveckla Facebook-sidan. Redan på senhösten 2012 började den digitala sektionen försiktigt antyda att målgruppen börjat ändra beteende. Instagram borde marknadsavdelningen på Pling-Plong titta närmare på. ”Jaja, det tar vi nästa budgetår”, fick den digitala sektionen höra.

Efter sommaren 2013 är det helt tyst på Pling-Plongs Facebooksida. Trots ett väl planerat och väl genomfört flöde av bilder och inspiration är det en allt tunnare ström likes som Facebookredaktionen rapporterar in till ledningen. Samtidigt har Pling-Plongs värsta konkurrent Pang-Pang ökat sin omsättning med 20% efter att ha hittat sin nisch på Instagram.

Borde digitala sektionen varit litet påstridigare? Eller kände de sig redan tillräckligt ”besvärliga” med sitt Facebookande på arbetstid och sitt tjat om att målgruppen består av ”digitala infödingar” och därför har ett annat beteende än vad 50-åringarna i ledningsgruppen hade när de var tonåringar?

Exempel 2

I riksförbundet ”Alla för allt” ville några på kommunikationsavdelningen dra igång en Facebooksida. Det här var 2011. ”Javisst, vad trevligt” sa styrelsen och den verkställande ledningen. Till en början hade man inte så många som gillade sidan, men allt eftersom så ökade fanskaran. Under hösten 2012 skakades förbundet av en ”affär” och medlemmar och andra hade många frågor och åsikter. Flertalet av frågorna och kommentarerna kom via Facebooksidan.

Den pressansvarige ville kommunicera via pressmeddelanden och via pressjoursnumret. Frågorna och åsikterna som kom via Facebook ville hen helst inte befatta sig med. Efter några dagar, då kommunikationsavdelningens Facebookansvarige slitit sitt hår och försökt skriva ”rätt” sorts svar på alla ilskna frågor, började den pressansvarige att samarbeta. Under viss protest dock, synpunkterna och frågorna kom ju när som helst på dygnet. Vissa inlägg skapade rejäla stormar av kommentarer och tonläget blev högre och högre ju längre kvällarna led och ju mer helg de flesta kostade på sig och ju mindre ”Alla för allt” svarade.

Kommunikationsavdelningen fick en del intern kritik för att de dragit in ”Alla för allt” i det sociala media-träsket. Samtidigt försökte var och en i gruppen som jobbade med Facebook stämma i bäcken under kvällarna och helgerna för att stävja de längsta trådarna och de jobbigaste stormarna.

Borde kommunikationsavdelningen helt enkelt struntat i att skapa en Facebooksida? Det visade sig ju att organisationen inte var mogen för att ha den typen av närkontakt med medlemmarna. Eller är det organisationen som vid det här laget borde ha förändrat sitt sätt att se på kommunikation?

Nej. Det är inte enkelt för någon organisation att tänka om. Tidigare har man kunnat planera med viss träffsäkerhet och man har kunnat tänka inifrån-och-ut, men i vårt nya digitala och mer omedelbara kommunikationssamhälle så kan man inte längre göra som vanligt. Och då kan de digitala kommunikatörerna bli dem som får rollen av fridstörare. Bara för att de får agera budbärare.  Det är inte alltid bra för sinnesfriden.

(Det här inlägget handlade inte så mycket om just min utmattning, men den handlade om vad jag plockade upp i diskussioner med andra och vad jag såg i omvärlden. Nu, 2016 känns innehållet lika aktuellt.)

« Äldre inlägg Nyare inlägg »
Verifierad av MonsterInsights