Jag har själv fört mig in i det här tillståndet av utmattning. På det sätt jag har levt mitt liv har jag kanske undvikit både konflikter och ångest men i längden har det sättet tagit mer energi än vad det givit. Och i somras hamnade jag på så mycket minus att jag inte hade någonting kvar. Allt bränsle var slut. Extrem soppatorsk.
Nu ska jag tillbaka. En av dem jag samtalat med sa:
”Du ska inte tillbaka till det som var förut, för det var det som gjorde dig sjuk. Du måste förändra(s).”
Och jag som gjorde så mycket rätt. Jag träffade roliga människor, jag hade ett spännande jobb med MASSOR av utmaningar, jag cyklade och sprang och yogade, jag gick på skrivarkurs för att äntligen få utveckla en sida av mig jag vet att jag har men som har legat ouppmärksammad, jag var mycket aktiv i sociala medier för att det är en del av mitt jobb och för att jag blir inspirerad och bekräftad och för att det är roligt, jag försökte så in i bängen vara en bra mamma som lagar bra mat och hittar på kul saker.
Så, vad säger experterna att jag ska göra. Eftersom det inte finns några piller att ta som går direkt på orsakerna till tillståndet. Jo, de säger ungefär såhär:
1. Jag ska röra på mig. Lagom.
2. Jag ska engagera mig i jobbet, sådär litet lagom. Tillräckligt bra.
3. Jag ska lära mig att varva ner när jag kommer hem. (Får man häcka framför Netflix då eller måste man öva mindfullness?)
4, Jag ska njuta av livet och ta da’n som den kommer. (HA! Carpe fucking diem.)
Som ni hör – det här är JÄTTESVÅRT. Jag har ingen koll på vad LAGOM och TILLRÄCKLIGT BRA är. Jag vet att det Nirvanaliknande tillstånd jag hamnat i under djupavslappningen i yogan och när jag fick Rosenterapi är det tillstånd jag alltid vill vara i. Men tyvärr livet, jag måste jobba och jag måste vara med andra människor, särskilt mina barn. Och då är jag inte i detta underbara Nirvanaliknande tillstånd.
Kära livet, hjälp mig.
Hälsar vänligen signatur ”Vilse i pannkakan”
