Dag 58
Mycket väl utvalda recept jag publicerat:
Månad: april 2013 (sida 3 av 4)
Dag 57
Igår kastade jag en del stenar i glashus. Typ. Jag ställde mig på samma sida som Diana Vreeland och några andra stilikoner och var lätt hånfull över ett populärt samtida varumärke som gillar sin logotyp.
Det är dags att göra en pudel. Att komma ut ur garderoben och erkänna:
– Jag är total väskanalfabet.
Jag kan inte se på en väska om den är dyr eller billig, mer än på skinnkvaliteten. De väskor jag har haft har jag använt som just – väskor, på kollektiva transportmedel, på längre resor, på pakethållaren. Jag har använt väskorna att ha grejer i, för att jag har behövt att frakta dessa saker från A till B. Jag läser mycket så ofta ligger det en bok i väskan. Kort sagt, mina väskor slits. Jag förnyar inte väskgarderoben förrän det är absolut nödvändigt.
Ibland önskar jag att jag förstod litet mer om väskor. Det verkar viktigt. Men det går inte. Jag är nog inte väskanalfabet bara, jag är väskdyslektiker. Om jag vore en riktig kvinna med stil skulle jag få fladder i mellangärdet av följande bild:
Kellyväskan flankerad av Grace Kelly och furst Rainier av Monaco.
Men icke.
Å andra sidan verkar det som om de som säger sig vara väskexperter har en släng av väskanalfabetism ibland. Jag hörde att på någon auktion på Bukowskis där det såldes Chanel-väskor kunde riktiga experter se att någon av väskorna var en påtaglig kopia, vilket de unga ”experterna” på Bukowskis absolut förnekade. Och en som ville se litet bättre ut med hjälp av en Chanel-väska hade inte egen kunskap att sålla det äkta från det falska utan köpte kejsarens nya väska.
Dag 56
Nej. Det kan man väl omedelbart konstatera. Diana Vreeland, Grace Kelly och Audrey Hepburn skulle hellre dött än tagit på sig ett plagg där en enorm logotyp var det enda som syntes.
Skulle man visa ett kort på vilken högstadieklass som helst från 2013 för en person från 60-talet skulle den nog fråga sig vilken sport denna grupp ungdomar ägnar sig åt. För uppenbarligen tillhör de ju ett lag som heter ”Hollister”.
Att stora, blaffiga logotyper har gått från att vara ytterligt vulgärt till att vara var mans statussymbol är intressant.
Det får räcka för idag. Jag avslutar med ett kort på ett kusinbarn som hade rätt sorts kropp för att förkroppsliga Hollister.
Dag 55
Idag blir det kort men kärnfullt: jag behöver hjälp. Till nästa torsdag ska jag ha räddat en kändis. Mot vem ska jag rikta mina hjälpinsatser?
På den skrivarkurs som jag går handlar hemuppgift nummer 6 om just detta. ”Som mediakonsument kan det kännas tryggt att karaktärerna är så schablonartat tecknade. Det ger oss en bild av en värld som är stabil trots att den innehåller så mycket konflikter och dramatik. En romanförfattare däremot borde bli oroad över medias trolösa förhållande till sina huvudkaraktärer. Rädda därför en kändis, ta ner karaktären på jorden så att vi får veta något nytt som media aldrig kan förmedla.”
OK. Sagt och gjort. Men vem ska jag rädda? Hjälp mig.
Dag 54
Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.
Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.
Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.
Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.
Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.
Dag 53
Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?
Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.
En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.
Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]
Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.
Dag 52
Industrin leder lönerna. Typ så stod det här i veckan i tidningen. Facket och arbetsgivarna inom industrin har kommit fram till hur löneutvecklingen ska se ut de tre närmaste åren.
Hur var artikeln illustrerad? Jo. Med män i overall. Från verkstadsgolvet. Där Sveriges välstånd skapas. ”Sega strukturer” pratar man om inom historieforskningen, det är föreställningar som är så djupt rotade att de inte förändras förrän långt, långt efter att man först insett att de kan förändras.
Varför verkar idén om verkstadsgolvet som en del av en seg struktur? Även om tillverkningsindustrin är den sektor som sysselsätter flest män så verkar det som om de flesta män som jobbar där är någon typ av försäljare. Om man nu lusläser SCB:s ”Medelsvensson”. De jobbar på en ny typ av verkstadsgolv – framför en skärm, talandes i telefon. Men vänta, vad det inte det en sekreterare gjorde för tjugo-trettio år sedan, satt vid en skärm, talade i telefon?! Är det därför vi vill behålla tanken på ”verkstadsgolvet”? För att skärmen och telefonen fortfarande luktar kvinna?
Ja. Inte vet jag. En dag får jag nog ihop det här litet bättre.
Tillsvidare vill jag bara göra en teaser om vad som komma skall på denna blogg:
– Det är tillåtet enligt svenska domstolar att köra på barn på övergångsställen
– Kapitel två av deckaren med Erik och Anna i huvudrollerna
– Lotta Olsson är den mest läsvärda på DN:s kulturredaktion
– Om ”Doctor Who” och andra förlustelser
– Recept på en snitsig kycklingwok
Dag 51
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=muMcWMKPEWQ?list=PLDE1A20C5F68E132D&w=560&h=315]
Nu behöver jag inte längre önska att jag kunnat se det där avsnittet av Top of the Pops när David Bowie och Mick Ronson sjöng ”Starman”. Jag behöver inte gräma mig över att jag var några år för ung och att jag föddes i fel land. Nu kan jag se avsnittet. Om och om igen. På Youtube.
Science fiction. Double feature.
Dag 50
Eller är det bara om man har sett hela filmen som det här är kul?
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=p6z0Zay9itk&w=420&h=315]
Dag 49
Nu har min period som Instagrammare för Screen_Kulturhuset tagit slut, men jag vill verkligen att fler ska följa detta intressanta projekt. Tänk att vem som helst kan äga kanalen i två veckor. Ju fler som följer kontot desto större anledning att vilja låna kanalen. Så bli följare!
Vad Instagrammade jag om? Jag tog tillfället i akt och var flanör. Flanörkommentator snarare än flanörfotograf. Så här blev den bilden som flest tyckte om:
