Issadissas blogg

Det är måndag idag, så mycket vet jag. Eftersom det var söndag igår och då var jag ute och demonstrerade. Men varken jag eller katterna börjar jobba eller har en skoltermin att förhålla oss till, så det är både måndag, torsdag och söndag (med mera) hela veckan. Den där känslan av att sparka igång något när måndagen kommer blir man ju rejält snuvad på som inte längre lönearbetande. Mina bokbeställningar kommer ju in alla tider på dygnet och alla dagar i veckan.

Den stora klimatdemonstrationen

När jag tillsammans med tre vänner närmade mig Odenplan igår kände jag en viss besvikelse. Jovisst var det människor där, men det var glest och energilöst. Men så fort vi försökte svänga runt hörnet på Dalagatan insåg vi att det inte skulle fungera. Där var det människor i en trögrörlig ström. Så vi tog en annan tvärgata till Odengatan och kom in på Dalagatan litet längre ner mot Norra Bantorget. Och så fylldes det på. Det kom fler och fler och fler och fler. Och fler och fler och fler och fler. Människor gick förbi och fyllde på tåget bakifrån medan vi väntade på att få GÅ i demonstrationståget istället för att STÅ i det.

Vi stod i grön sektion och fick vänta två (TVÅ!) timmar innan vi äntligen kunde börja gå. Då hade vi den blå och den mycket stora violetta sektionen bakom oss. När det väl var dags för oss att röra oss upp mot Odengatan var täten redan framme vid demonstrationens slutpunkt, Gustav Adolfs torg. Vi fyllde alltså hela vägen från Norra Bantorget upp till Odengatan, från Odenplan till Sveavägen och sedan till Sergels torg där vi nästan omringade fontänen, nerför Hamngatan, längs med Kungsträdgården, ner till vattnet och fram till Gustav Adolfs torg. Vi var som en mänsklig propp i stadens hetsiga blodomlopp! Inte dödlig, bara som en påminnelse, en uppmaning att stanna upp och reflektera.

Det var stort. Vi var så många i olika åldrar, inte bara skolungdomar och pensionärer utan också alla däremellan. Det var en sådan lättnad att se att vi inte är en rännil längre. Vi är en flod, en älv. En officiell siffra är 50 000. Men jag har också hört/sett 63 000.

Dags att sätta igång med nästa fas

Nu vet vi att vi är många.
Nu vet vi att vi är många som orkar ge oss ut och visa vad vi står för.
Med den vetskapen och den känslan ska vi bygga en rörelse tillsammans som inte bara protesterar utan som konstruerar planen för det nya samhälle som behövs och som kommer att behövas ännu mer när klimatförändringarna och artdöden blir än mer påtaglig.

Vi behöver planera transporter, livsmedelsförsörjning, övergång från fossilbilar till elbilar, energisystem, andra typer av samhällsplanering och byggande, ett skogsbruk där kalhuggning och monokultur inte är normen, ett utbildningssystem där alla lär sig odla och kan använda händerna till att reparera och skapa.

Det här med samhällsbygge och -planering stod politikerna till stor del förr. Men det gör de verkligen inte längre. Vi står helt enkelt själva med stafettpinnen och måste börja springa.

Hur många fler kan vi bli nästa gång?

Jag tror att alla vi som gick i demonstrationen åtminstone har en person som inte vågade sig ut men som vill se en förändring. Någon som nu när den såg hur många och hur olika människor som var med självklart kommer med nästa gång. Det betyder att vi kommer att bli över 100 000 demonstranter nästa gång. För de flesta av oss har säkert fler än en som stod och vägde men inte kom sig för.

Spelar det någon roll vad jag tycker, tänker och skriver? Jo, jag måste ändå tro det. Det är dags att skärpa sig, Det är dags att sluta tramsa. Det här går inte.

Vem är den vuxna i rummet?

Den vuxna heter inte Ulf, inte Magdalena, inte Ebba, inte Simona, definitivt inte Jimmie. Det finns fler namn på inte-listan men det blir bara tjatigt, ni fattar vad jag är ute efter. Vi kan inte luta oss mot politikerna och tänka att de har en plan för det här landet och för den union vi är en del av. Vad vi upplever nu är en bedrövlig soppa av retorik på låg nivå, avsaknad av respekt för oss väljare, spagettimjuka ryggrader, systematisk ansvarsflykt och moraliska kompasser som helt förlorat sin förmåga. Det räknas medvetet fel för att styrka argument.

Det är helt enkelt ingen ände på det förakt våra politiker känner för oss. De tror oss inte om tankeförmåga och analys. De tror att vi är fiskar som hugger på färgglada flugor.

Men aldrig i livet att jag tänker ge upp.

Utkastad, omskakad och upplivad

Jag körde med dotter och katterna till Stockholm efter mer än två månader i södra Småland där dagarna och veckorna har haft en stilla lunk. Där bilarna och traktorerna som kör förbi noteras och samtalas om. Hela systemet utsätts för chock när kropp och själ landar i storstan.

En av anledningarna till att jag lämnade den rurala tillvaron var att jag ska arbeta i valet för Botkyrka kommun. Jag ska vara en av dem som tar emot förtidsröster och som också bemannar en av vallokalerna på själva valdagen. För att bli förberedd inför uppdraget behöver man gå en utbildning. En kväll i södra delen av stor-Stockholm mötte jag några av mina kollegor och arbetsledare. Jag kom hem och kände mig nybadad. Jag hade fått möta unga, engagerade, kunniga, ansvarstagande människor som vill jobba för att vårt demokratiska system ska fungera. Dessutom fick jag en uppdatering om skolbarnens usla finmotorik. Jag tänkte genast att de där virkande snowboardåkarna från 90- och 00-talen borde dammas av och bli förebilder igen.

Behöver jag tillägga att de flesta på utbildningen hade rötter i andra delar av världen än Sverige?

Rör, rör, rör dig nu. Nu är det tid att leva. Demonstrera. Demonstrera.

Äntligen har klimatrörelsen uppnått ett visst mått av momentum. Kring 200 organisationer har meddelat att de står bakom den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag. Retorikern Maria Wolrath Söderberg uppmanar sina följare att göra samma som hon – demonstrera fast det är ovant och känns obekvämt. Åtminstone ett fordon med känd DJ-uppsättning kommer att ge möjlighet till dans och festivitas i tåget.

Ps. Om du vet vilken grupp som skaldade och sjöng så vackert (se mellanrubriken), skriv en kommentar.

Är det inte dags att bli den vuxna i rummet?
Har vi inte sett och hört politikerna närma sig sandlådan alltför länge och dessutom ha parkerat sig där utan att vi sagt till dem att skärpa sig?
De är ändå våra folkvalda.
Utan oss är de bara vem som helst.

Skitsamma vems fel det är. Just nu. Självklart har jag min åsikt om vilka som är bäst i klassen på att sänka nivån på debatten, men det här är ingen tävling trots att de flesta folkvalda verkar jaga poäng i förenkling och peka finger.

Att fascismen gror fint i myllan där vi har ett enkelt svar på svåra frågor. Enkelt svar av typen: ”Det är bögarnas/invandrarnas/miljömupparnas/kvinnornas/fotbollshuliganernas/trädkramarnas/transarnas/männens (känn dig välkommen att byta ut mot valfri grupp) fel”. Vi lever i en mycket komplex värld, varför hoppas vi hela tiden på att det ska finnas enkla svar? Är det för att vi inte orkar? Är det, ve och fasa, för att vi (nu generaliserar jag och gör ”vi” till den svenska medelklassen) lever så bekväma liv? Vi vill inte att någon tar ifrån oss ”rätten” att hellre gå på vinprovning, åka på weekendresa, hetsstreama spännande serier än att förstå oss på samtiden i dess komplexitet och beroenden.

Men jag vet. Det finns inget studieförbund som erbjuder kurser i att förstå samtiden. Eller kurser i att engagera sig. Jag tänker att en kväll i veckan för oss som är bortom småbarnsåren är en rimlig dos för att göra oss till de vuxna i rummet.

Vem räcker upp handen och startar en samtalsgrupp?
Vilken studieförbund ser till att kursen startar i höst?