Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Är måndagen den nya söndagen?

Och kanske tisdagen också? Den nya söndagen, alltså. Det är inte lätt att ha slutat lönearbeta samtidigt som jag utvecklar en egen verksamhet OCH, just nu arbetar för lön på udda tider för att stötta våra demokratiska processer. Klart som korvspad att veckorna förlorar all struktur och blir som halkiga maneter.

Igår, söndag, arbetade jag min första dag som röstmottagare för Botkyrka kommun. Ett trevligt arbetslag med människor i olika åldrar och med olika bakgrund. Vi öppnade för förtidsröstning klockan tio i medborgarkontoret i Hallunda Centrum. Till min stora lycka fanns där också en Stadsmissionen Outlet – gissa vad jag gjorde på min lunchrast?

Det var härligt att vara en del av arbetsgrupp igen. En fungerande arbetsgrupp med en tydlig uppgift. Jag slipper möten! Jag slipper utvecklingssamtal med mål som ingen bryr sig om under året! Jag slipper fackliga förhandlingar där arbetsgivaren alltid vinner! Jag slipper kommunikationsplaner som ingen ändå håller sig till! Jag slipper värdegrundsarbete och varumärkesutveckling och bikupor och teambuilding och personlig utveckling och utvärdering.

Men nu ska jag virka litet till. Det är ett utmärkt sätt för händerna att hålla sig upptagna. Tänk fidgetspinner där något skapas. Självklart har kvinnor i alla tider hållit sina NPF:er i schack med virkning och stickning. Vävning och broderi. Att handarbeta på tunnelbanan ger dessutom fina tillfällen till koncentrerad tjuvlyssning. Jag hör så mycket bättre när fingrarna är i arbete.

Självklart är jag rasande på Agenda-programledaren som gjorde ett lamt och okunnigt jobb igår när programmet handlade om klimatet och de olika partierna skulle ge sin syn på arbetet framåt och bakåt. Men just nu orkar jag inte vara arg och jag har inga konstruktiva idéer om hur vi ska jobba framåt. Mina smala axlar är för klena för det ansvaret just ikväll. Imorgon kommer det att vara annorlunda.

Söndagsandakt, vecka 34 men en dag sent

Det är måndag idag, så mycket vet jag. Eftersom det var söndag igår och då var jag ute och demonstrerade. Men varken jag eller katterna börjar jobba eller har en skoltermin att förhålla oss till, så det är både måndag, torsdag och söndag (med mera) hela veckan. Den där känslan av att sparka igång något när måndagen kommer blir man ju rejält snuvad på som inte längre lönearbetande. Mina bokbeställningar kommer ju in alla tider på dygnet och alla dagar i veckan.

Den stora klimatdemonstrationen

När jag tillsammans med tre vänner närmade mig Odenplan igår kände jag en viss besvikelse. Jovisst var det människor där, men det var glest och energilöst. Men så fort vi försökte svänga runt hörnet på Dalagatan insåg vi att det inte skulle fungera. Där var det människor i en trögrörlig ström. Så vi tog en annan tvärgata till Odengatan och kom in på Dalagatan litet längre ner mot Norra Bantorget. Och så fylldes det på. Det kom fler och fler och fler och fler. Och fler och fler och fler och fler. Människor gick förbi och fyllde på tåget bakifrån medan vi väntade på att få GÅ i demonstrationståget istället för att STÅ i det.

Vi stod i grön sektion och fick vänta två (TVÅ!) timmar innan vi äntligen kunde börja gå. Då hade vi den blå och den mycket stora violetta sektionen bakom oss. När det väl var dags för oss att röra oss upp mot Odengatan var täten redan framme vid demonstrationens slutpunkt, Gustav Adolfs torg. Vi fyllde alltså hela vägen från Norra Bantorget upp till Odengatan, från Odenplan till Sveavägen och sedan till Sergels torg där vi nästan omringade fontänen, nerför Hamngatan, längs med Kungsträdgården, ner till vattnet och fram till Gustav Adolfs torg. Vi var som en mänsklig propp i stadens hetsiga blodomlopp! Inte dödlig, bara som en påminnelse, en uppmaning att stanna upp och reflektera.

Det var stort. Vi var så många i olika åldrar, inte bara skolungdomar och pensionärer utan också alla däremellan. Det var en sådan lättnad att se att vi inte är en rännil längre. Vi är en flod, en älv. En officiell siffra är 50 000. Men jag har också hört/sett 63 000.

Dags att sätta igång med nästa fas

Nu vet vi att vi är många.
Nu vet vi att vi är många som orkar ge oss ut och visa vad vi står för.
Med den vetskapen och den känslan ska vi bygga en rörelse tillsammans som inte bara protesterar utan som konstruerar planen för det nya samhälle som behövs och som kommer att behövas ännu mer när klimatförändringarna och artdöden blir än mer påtaglig.

Vi behöver planera transporter, livsmedelsförsörjning, övergång från fossilbilar till elbilar, energisystem, andra typer av samhällsplanering och byggande, ett skogsbruk där kalhuggning och monokultur inte är normen, ett utbildningssystem där alla lär sig odla och kan använda händerna till att reparera och skapa.

Det här med samhällsbygge och -planering stod politikerna till stor del förr. Men det gör de verkligen inte längre. Vi står helt enkelt själva med stafettpinnen och måste börja springa.

Hur många fler kan vi bli nästa gång?

Jag tror att alla vi som gick i demonstrationen åtminstone har en person som inte vågade sig ut men som vill se en förändring. Någon som nu när den såg hur många och hur olika människor som var med självklart kommer med nästa gång. Det betyder att vi kommer att bli över 100 000 demonstranter nästa gång. För de flesta av oss har säkert fler än en som stod och vägde men inte kom sig för.

Söndagsandakt

Spelar det någon roll vad jag tycker, tänker och skriver? Jo, jag måste ändå tro det. Det är dags att skärpa sig, Det är dags att sluta tramsa. Det här går inte.

Vem är den vuxna i rummet?

Den vuxna heter inte Ulf, inte Magdalena, inte Ebba, inte Simona, definitivt inte Jimmie. Det finns fler namn på inte-listan men det blir bara tjatigt, ni fattar vad jag är ute efter. Vi kan inte luta oss mot politikerna och tänka att de har en plan för det här landet och för den union vi är en del av. Vad vi upplever nu är en bedrövlig soppa av retorik på låg nivå, avsaknad av respekt för oss väljare, spagettimjuka ryggrader, systematisk ansvarsflykt och moraliska kompasser som helt förlorat sin förmåga. Det räknas medvetet fel för att styrka argument.

Det är helt enkelt ingen ände på det förakt våra politiker känner för oss. De tror oss inte om tankeförmåga och analys. De tror att vi är fiskar som hugger på färgglada flugor.

Men aldrig i livet att jag tänker ge upp.

Utkastad, omskakad och upplivad

Jag körde med dotter och katterna till Stockholm efter mer än två månader i södra Småland där dagarna och veckorna har haft en stilla lunk. Där bilarna och traktorerna som kör förbi noteras och samtalas om. Hela systemet utsätts för chock när kropp och själ landar i storstan.

En av anledningarna till att jag lämnade den rurala tillvaron var att jag ska arbeta i valet för Botkyrka kommun. Jag ska vara en av dem som tar emot förtidsröster och som också bemannar en av vallokalerna på själva valdagen. För att bli förberedd inför uppdraget behöver man gå en utbildning. En kväll i södra delen av stor-Stockholm mötte jag några av mina kollegor och arbetsledare. Jag kom hem och kände mig nybadad. Jag hade fått möta unga, engagerade, kunniga, ansvarstagande människor som vill jobba för att vårt demokratiska system ska fungera. Dessutom fick jag en uppdatering om skolbarnens usla finmotorik. Jag tänkte genast att de där virkande snowboardåkarna från 90- och 00-talen borde dammas av och bli förebilder igen.

Behöver jag tillägga att de flesta på utbildningen hade rötter i andra delar av världen än Sverige?

Rör, rör, rör dig nu. Nu är det tid att leva. Demonstrera. Demonstrera.

Äntligen har klimatrörelsen uppnått ett visst mått av momentum. Kring 200 organisationer har meddelat att de står bakom den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag. Retorikern Maria Wolrath Söderberg uppmanar sina följare att göra samma som hon – demonstrera fast det är ovant och känns obekvämt. Åtminstone ett fordon med känd DJ-uppsättning kommer att ge möjlighet till dans och festivitas i tåget.

Ps. Om du vet vilken grupp som skaldade och sjöng så vackert (se mellanrubriken), skriv en kommentar.

Ett evigt sommarlov

Det kanske är vädret, det kanske är ljuset, för det är i alla fall inte världsläget som gör att jag börjat vakna som, jag tror, en normal människa. Med en viss tillförsikt och en liten spirande glädje och förväntan. ”Vad kan denna dag bära i sitt sköte?”

Jag räknar upp min tillvaros välsignelser:

två störiga katter
odlingsbar jord
goda grannar
storstäder när jag väljer dem
människor att älska
vänner att luta sig mot och inspireras av
meningsfullt arbete, visst som ger inkomst och annat som kanske bidrar till något positivt i världen
god sömn för det mesta
förtrogenhet med avgrundsdjup sorg och med förtärande ångest
äntligen energi och tillräckligt med självförtroende för att vilja planera och odla min trädgård
jag har lärt mig att virka mer än bara fastmaskor. Det betyder att jag inte är helt tappad när det gäller finmotorik och inlärningsförmåga
jag har sluppit ur arbetslivets krångliga och oförutsägbara maskor, jag behöver inte gå på meningslösa möten, försöka förstå mig på outtalade regler och rutiner, engagera mig fackligt till mycket liten nytta eller redovisa min aktivitet till Arbetsförmedlingen, a-kassan och Försäkringskassan
jag känner en kraft från alla människor som vill något annat än det samhälle vi har idag, jag är en del av den kraften

Jag går ner på knä så att du slipper

Ibland ryser jag av välbehag över min egen formuleringsförmåga. (Inre dialog: ska jag låta det stå så? Måste jag inte visa att jag är ironisk? Fast helt skämtsamt är det ju inte, jag fnissade ju åt rubriken.)

Åtminstone en dag i veckan, oftast flera, står jag på näsan i dammiga flyttkartonger och i lårar där böcker helt vanvördigt hällts ihop. Ibland är böckerna ställda i hyllor men det är inte mindre hälsovådligt för det. Rygg, knän och fötter får stå ut med alla möjliga ställningar när jag scannar hyllorna och plockar igenom hundratals böcker för att hitta de där du letat efter i åratal. För ibland är det så. Jag har hittat två exemplar av Gustave Flauberts ”Hjärtats fostran” som bara getts ut en gång i Sverige (1951). Ena gången i bokbröten i en av de stora lårarna på Stockholms Stadsmissions outlet i Kungens kurva och andra gången som utgallrat biblioteksexemplar från Emmaboda bibliotek. Då har jag känt att jag gjort en god gärning och att det är OK att ta betalt för letandet, kunskapsinhämtningen, kånkandet.

I bröten i nyss nämnda lårar i Kungens kurva hittade jag också ett snyggt exemplar av Yahya Hassans debut. Inbunden och med endast lätta spår av den oömma hanteringen på skyddsomslaget. Jag erkänner att jag inte då hade koll på Yahya Hassan. Jag öppnade boken och kunde inte SLUTA LÄSA. När jag sedan googlade på honom insåg att jag läst nyheterna kring hans liv och död men att jag inte brytt mig om att närma mig hans texter.

Ganska ofta är det som om jag tar mig in bakvägen i de mer populära litteraturdiskussionerna. Som när jag under några dagar våren för två år sedan sålde alla mina Ruth Galloway-deckare skrivna av Elly Griffiths. Då hade en intervju förekommit i en större dagstidning. På samma sätt ser jag hur Sommarkatt1s förekomst i rikstäckande medier påverkar priset på Butlers kokbok. När jag uppmärksammade att ”En älskares dagbok” av Sven Lindquist var efterfrågad fick jag veta att en bokbloggare just skrivit om boken.

Idag skiner solen över större delen av Sverige och desutom är det Palmsöndagen och påsklov för några. Beställningar kommer att vara få, om en några. Lika bra att försöka ta mig ur mina igångsättningsproblem och göra flis med hjälp av den duktiga kompostkvarnen.

Dags att skärpa mig (och sig. Och dig)

Är det inte dags att bli den vuxna i rummet?
Har vi inte sett och hört politikerna närma sig sandlådan alltför länge och dessutom ha parkerat sig där utan att vi sagt till dem att skärpa sig?
De är ändå våra folkvalda.
Utan oss är de bara vem som helst.

Skitsamma vems fel det är. Just nu. Självklart har jag min åsikt om vilka som är bäst i klassen på att sänka nivån på debatten, men det här är ingen tävling trots att de flesta folkvalda verkar jaga poäng i förenkling och peka finger.

Att fascismen gror fint i myllan där vi har ett enkelt svar på svåra frågor. Enkelt svar av typen: ”Det är bögarnas/invandrarnas/miljömupparnas/kvinnornas/fotbollshuliganernas/trädkramarnas/transarnas/männens (känn dig välkommen att byta ut mot valfri grupp) fel”. Vi lever i en mycket komplex värld, varför hoppas vi hela tiden på att det ska finnas enkla svar? Är det för att vi inte orkar? Är det, ve och fasa, för att vi (nu generaliserar jag och gör ”vi” till den svenska medelklassen) lever så bekväma liv? Vi vill inte att någon tar ifrån oss ”rätten” att hellre gå på vinprovning, åka på weekendresa, hetsstreama spännande serier än att förstå oss på samtiden i dess komplexitet och beroenden.

Men jag vet. Det finns inget studieförbund som erbjuder kurser i att förstå samtiden. Eller kurser i att engagera sig. Jag tänker att en kväll i veckan för oss som är bortom småbarnsåren är en rimlig dos för att göra oss till de vuxna i rummet.

Vem räcker upp handen och startar en samtalsgrupp?
Vilken studieförbund ser till att kursen startar i höst?

”Botemedlet mot politisk depression”

En viktig uppgift under kursen jag går just nu är att samtala med engagerade människor. Lugna, ömsesidiga samtal. Igår fick jag det här citatet. Det slog an en sträng inombords, en sträng av den grövre sorten som håller tonen länge.

Tyvärr hann jag aldrig hitta botemedlet innan jag läste om den moderate EU-parlamentariken som sålt sin själ till oljelobbyn. Aftonbladet som gjort ett journalistiskt grävjobb i samarbete med andra.

I kursen har vi också som uppgift att skriva vår egen berättelse. När föddes vårt engagemang? Vilka kriser och utmaningar har vi mött och tagit oss förbi som skapat den glöd vi har?

I ett annat samtal jag haft här på förmiddagen fälldes kommentaren om sagda moderate EU-parlamentariker: Vilken är hans historia? När beslöt han sig för att sälja sin själ? Vilken avgörande händelse fick honom att ta den vägen?

Så. Nej. Just idag har jag inget botemedel mot politisk depression. Men jag jobbar på det. Fy tusan vad jag jobbar på det.

Fossiliserad som drottning Silvia

Det är en märklig känsla att inte behöva marknadsföra sig själv längre. Även när jag har haft jobb känns det som om jag behövt bevisa att jag kan det jag är satt att göra. Det kanske bara är jag. På samma sätt är det bara jag som nu deklarerar att jag mäste börja öva på min engelska. På den tiden jag var ute och tågluffade och träffade halvbildade amerikaner tyckte de alltid att jag pratade så bra engelska och att jag hade ett så rikt ordförråd. Jag tror att jag tänkt att så är det.

Men usch, vad jag numera stakar mig och inte hittar flytet och orden. Jag hör hur pinsam jag låter. Precis som jag alltid tyckte att mina föräldrar lät när de pratade engelska. Eller ”försökte”.

Under en hel del av kursen jag går på nu (Community organising) kommunicerar vi på engelska. Jag förstår ju allt, men när jag ska prata – ockockock. Det här gör att jag nu känner mig som drottning Silvia när hon pratar svenska. Någon gång redan på slutet av 80-talet diagnosticerades hon med att vara fossiliserad när det gällde hennes förhållande till det svenska språket.

Jag vill inte hamna i fossilstadiet. Vilket gör att jag sedan igår pratar engelska med katterna. De verkar ju ändå förstå precis det som de själva vill förstå och sedan ge blanka fanken i resten. Jag kunde prata spanska, elvish eller hindi, det kvittar lika när det gäller dem, bara de får mat och rent allmänt att jag gör som de vill.

Jag behöver inte marknadsföra mig. Jag kan istället blotta alla mina tillkortakommanden. Det är ganska mysigt. Jag kan inte följa instruktioner, jag vill kunna allt på en gång, annars blir jag rastlös. Förutom att jag just nu är en pinsam gammalmänniska när jag pratar engelska så är jag hopplös på att städa och jag är absolut bäst på hemmablindhet, särskilt när det gälller skavanker och ofärdigheter.

Igår var jag alltså på cirkelgympan i närmaste tätorten, Rävemåla. Jag fick flera ansikten och namn samtidigt som jag blev varm och genomjobbad. Enorm och välutrustad sporthall. Kom ihåg, det här är en tätort med 300 invånare. Utan bygemenskapen hade hallen inte funnits, Inte skolan, heller. Jag vill tanka av kraften och bidra till den. Jag undrar vad vi som bor i storstäder ofta går miste om? Och hur vi kan skolas in i att tänka lokalt?

Tillbaka till det tramsiga. Jag hade litet svårt att sova efter den roliga timmen med Rävemålas svettande kvinnor och man, så jag hörde samma sak som katterna hörde – små steg och krafsande. På vinden och i väggen. Jag somnade ifrån det besvärliga ljudet tillslut. Men uppenbarligen hade någonslags krigföring pågått under småtimmarna, för när jag beordrades upp ur sängen av Frodo vid halv fyra-tiden för att fylla på matskålarna, då låg det en död husmus i nedervåningen.

Nu är det fredag. Det är kallt och ogästvänligt utomhus. Kallt och blåsigt. Inomhus är det varmt. Vi väntar på ”På spåret”. Over and out (kollakolla! Det kunde jag i alla fall få ur mig.)

Bilden är inte tagen under natten. Så mycket vet jag. Musen ser ju levande ut. Jag, däremot, sov som en död. Och golvet visar i all sin ömklighet att jag är hemmablind för skavanker.

Virala katter och södra Smålands Peter Mayle

”Livet på landet” eller ”Vintrig pastoral idyll” eller ”Snorkallt”

Efter mitt äventyr i Göteborg med aptidig uppstigning, ett öde Emmaboda, medhavd hembakt, en första kursdag i Community Organising med frågor som ”vad och vilka har format mig?” och möten med en hel grupp människor där alla vill förändra och förbättra, en riktigt bra falafelrulle och uppskruvat huvud på tågresan hem, behövdes tre dagar av återhämtning. Eller var det mera upphämtning, komma-ikapp?

I alla fall har resan och återhämtningen inneburit att katterna har välkomnat mig tillbaka genom att vilja umgås samt att det har varit svårt för mig att komma upp på mornarna. Det i sig resulterade i en liten video som jag tog när världen utanför täcket tedde sig kall och ogästvänlig. Nere vid mina fötter låg Sam och Frodo kom spankulerande, med inte alltför änglalika steg över min kropp och la sig på min bröstkorg med sina kilon (sex eller sju, kommer inte riktigt ihåg). Jag la ut videon på Facebook med texten ”Inget kaffe närmsta halvtimmen”.

Tillslut blev jag så kaffetörstig att jag började böka i sängen. Katterna tyckte jag var oskön och otacksam och gav sig iväg på jakt efter lugnare omständigheter. Dagen gick åt till bokbeställningar och allmänt didelidoande av improduktiv karaktär, men som behövde göras för att komma tillbaka till en lagom nivå på snurr-i-tankarna och hanterbar rastlöshet. Jag kollade in på Facebook-aviseringarna och såg att människor jag absolut inte känner hade gillat min, eller bör jag säga katternas, video. Och nästa dag hade videon setts nästan 25 000 gånger. Av någon outgrundlig anledning hade Facebooks algoritmer börjat skicka ut videon på min fot, mitt täcke och de två röda personligheterna Sam och Frodo ut i okända människors flöde. Tjugofemtusen visningar är en siffra jag och mina kollegor har längtat efter, jobbat hårt för och ALDRIG åstadkommit under de tjugo år jag arbetat med digital kommunikation och marknadsföring. På olika arbetsplatser, nota bene. Håhåjaja. Internet handlar om katter. Det är nu bevisat.

I söndags var jag hyfsat återhämtad, återkallad till den omedelbara verkligheten. Efter att ha morgonfikat med närmsta grannarna och effektuerat bokbeställningar, gjort några bokannonser och kommit ihåg att äta lunch så var det dags för prova-på-yoga i yogastudion i Rävemåla, centralorten med cirka 300 invånare, fyra kilometer norrut. Jag lämnade katterna åt sitt öde och blev välkomnad in i bygemenskapen. Genom att delta i prova-på-yoga. Tänk, jag visste inte att det var så det skulle gå till. Förutom uppvärmning, några asanas och avslappning hann vi prata. Nyfikenheten på mig som nyuppdykande i de här sammanhangen var trivsam och lagom. Frågorna om mig blandades med information om aktiviteter och människor i byn.

Igår blev jag uppringd av en av bygemenskapens nav, jag blev välkomnad och fick än fler berättelser om utmaningar som bygden levt igenom och hur man gemensamt hittat lösningar, om arbete och roligheter. Imorgon ska jag gå på torsdagsgympan. Endera dagen är det dags att gå på biblan, bland annat för att skaffa lånekort och den blipp som behövs för att komma in på biblan när den inte är bemannad.

Nä, nu måste jag sluta och gråta en liten skvätt av glädje. Vem vet, kanske lär jag mig mer om Community Organising genom att bara vara i Rävemåla än att gå på kurs. Nej, det där var bara en retorisk fråga. De här två processerna i mitt liv kommer att korsbefrukta sig.

En bulle i ugnen

Jag hoppas att ljuvliga dofter snart ska sprida sig i huset. Jag har nämligen bakat. Inte bullar som ju rubriken antydde utan en mjuk kaka. Jag ska på kurs imorgon och vi är uppmanade att ta med någon fika som vi själva gillar.

Gillar och gillar. Nybakad kaka är gott. Jag hade två ägg, socker, bakpulver, mjöl och Bregott-liknande produkt hemma. Hade inte tänkt att köra någonstans idag, inte ens till närmaste byn. Det är gul varning utfärdad för plötslig ishalka. Dock hade det med ett ymnigt regn som skulle falla. Och som jag inte kunnat urskilja.

Därför har jag nu vispat de sagda äggen med sockret, rört ner mjöl, bakpulver och en rejäl dosis kanel, varefter jag hällde på kokande vatten med smält bredbart smör-rapsolje-blandning. Skjuts in i ugnen! Prisbelönt Kanelkaka enligt Sju sorters kakor, 73:e upplagan från 1994. Köpt för en liten peng på loppis.

Jo. Nu luktar det mysigt och ombonat och hemtrevligt och kök på landet och allt annat snällt. Jag hoppas att mina kurskamrater, som jag än så länge bara träffat på Zoom blir trivsamt godmodiga av allt gott fika som dukas upp. För att komma till Göteborg, där vi ska hålla till behöver jag gå upp vid 4-blecket för att komma med halv sex-tåget från Emmaboda. Jag har redan sympationt i huvudet med mitt framtida jag.

Kursen heter Community Organising. Vi ska lära oss verktyg och metoder för att skapa och upprätthålla engagemang för samhällelig förändring. Det kräver sin kaka.